Rensning i vänskapskatalogen!

Jag går ut med det först här. Mina känslor, tankar och åsikter om hur jag känner. Jag vill inte att någon som läser detta ska ta illa upp, utan jag behöver bara få ut mig av lite känslor som har gått och byggt på sig under så lång tid.

Till en början. Jag är ingen mor. Jag har inga barn, och tänker inte skaffa några. Jag är steriliserad. Punkt slut. Detta handlar dock inte om barn. Det handlar inte om frivillig barnlöshet. Det handlar om vänner. De som inte lyssnar. De som har en vag syn av vad samhället består av. De som utgår ifrån att allt som deras myndighet säger, är den enda sanningen. De som tror att bara för att de har ett litet problem, som dyslexi aldrig får lov att uppleva sina drömmar. De som ständigt går och tror att det finns inga förändringar, och tillslut dem… de som aldrig någonsin lyssnar när man försöker hjälpa dem till ett bättre liv.

Jag har vänner. Massvis av vänner. I enbart Kristianstadområdet kan jag lätt räkna upp ett gäng på 10 -12 personer som jag gladeligen umgås med, och har skitkul med varje gång jag träffar dem. Jag älskar mina vänner, och jag är glad att jag har dem. Det som är synd är när man inte träffar dem så ofta. Så är det nu när jag bor i Karlskrona, och alla mina gamla vänner bor minst 10 mil bort. Sen har jag min bästa vän i Lund, min kära Mac. Henne saknar jag jämt. För att inte nämna min vän Emelie som bor i Malmö. Henne saknar jag ibland ännu mer. Men det beror på att jag ser henne i snitt 1 eller 2 ggr om året numera. För jävla trist må jag säga.

Dock måste jag erkänna att vissa av mina vänner är jag skitglad över att bo långt borta ifrån. Vissa människor man lärt känna under åren har praktiskt taget bara drivit mig till vansinne, och jag har många ggr undrat om allt inom vänskapen verkligen är värt besväret? Gällande en person nu, orkar jag inte mer. Jag vill inte ha någon mer kontakt med den personen mer. Varför? För att jag orkar inte.

Visst, nu ska jag lära mig pedagogik och psykologi i skolan. På högskolenivå dessutom. Jävligt härligt, och totalt underbart! Men, vad jag vet, och vad jag tänker försöka med så ska jag inte lära mig psykologi och pedagogik som handlar om barn, och deras utveckling. Jag ska lära mig pedagogik som främst handlar om hur man hanterar vuxna människor. Människor på arbetsplatser. Folk i förändring. Organisationsutveckling. Att då behöva dras privat med s.k. ”blöjbyten” och pedadogik på dagisnivå som absolut inte tilltalar mitt psyke för fem öre är helt orimligt.

Vad är det som gör att vissa människor bara slutar lyssna? Eller de som aldrig gör det? De som bara lyssnar på det som de vill höra? Jag själv är mycket väl en sådan person, men tillslut växer man upp, tar sitt ansvar och öppnar upp sig mot samhället och gör allt man kan för att inte dras ner i skiten. Man kan inte gå på bidrag hela livet, och tro att man aldrig får en chans. Det gäller att kämpa! Den som aldrig kämpar för en trevligare vardag har jag tröttnat på.

Sen undrar jag också hur det är med alla dem som ständigt sätter alla andra i första punkt, sina vänner till exempel, eller sina husdjur… Säger att de älskar dem jämt, men sen ständigt hamnar i gräl med både den ena och den andra…? De som går emot lagen bara för att fly på ett community som Lunarstorm? Helt jävla orimligt. Så länge du inte har någon som hotar att skjuta huvudet av dig med pistolen riktad rakt i nyllet på dig, eller någon som med flit tuttar fyr på ditt hem, så är jag rätt säker på att du har inget att oroa dig för. Varför då inte kämpa? Använd ord, funkar inte det… ring polisen. Kontakta kundtjänst och be dem om hjälp om du blir trackasserad på internet! Det finns hjälp att få!

Det går att lära sig saker. Människan är till för att lära sig. Den som frivilligt inte lär sig något, måste fan vara dum i huvudet.

Jag är trött på att agera morsa till människor som inte är mina barn. Som jag nämnt ovan. Jag och barn går inte ihop. 1+3 är 4, inte 7,2 för den som räknar… Jag tar ut min rätt genom att välja vuxnare folk till mina vänner. I värsta fall står jag kvar ensam. Det är helt ok. Någon morsa är jag inte. Tvinga mig inte att bli någon heller.

Väx upp, så kanske det går att lösa.

Och du…

Think outside the box, ok?