Time for acceptance? No, not yet.

Idag är jag deprimerad. Riktigt ordentligt, och det är skitjobbigt. Orsaken är flera, men det finns ett fåtal anledningar som gör att jag reagerar som jag gör.

  • Min vikt, att det inte händer något.
  • Mina vänner, att jag inte får/kan säga min åsikt utan att det blir problem o missförstånd.
  • Bristen på saker att göra, inga handfasta ”regler” till mitt skolarbete.
  • Bristen på jobb, och irritationen över mina ekonomiska misstag.

Det ovan är ett par anledningar som gör att jag håller på att få ett nervöst sammanbrott eller nått i den stilen. Tårarna är på väg att komma hela tiden, och jag är så jävla trött på mig själv för att jag inte mår bra! Ju sämre jag mår, desto värre blir det. Med allt!

Vikten ligger på 60,6 kg.
Midjan: 74,5cm.
Stuss: 100cm.
BMI: 21,2.

I korta meningar, allt är normalt. Jag ligger på en idealvikt, och har normalt BMI. Fettprocenten är 0,1% ifrån minsta möjliga normala mängd. Jag borde vara skitlycklig! Eller hur? Jag menar, allt är för fan normalt! Jag ser ut som en hälsosam kvinna på 27 år, med en härligt päronformad figur. Smal midja o breda höfter!

Faktumet är att jag är inte lycklig över dessa resultaten. Mitt BMI har fram tills nån gång i våras legat konstant i flera år på nånstans mellan 18,5 o 19,7 eller nått sånt, beroende på hur och när jag mätte o vägde mig sist. Stussen har tidigare varit runt 92 cm. Inte för att jag mätt den, men enligt H&M’s storlek 36 så är det min storlek. Det innebär också att min midja legat innan på ca 68 cm. Kroppsfettet vetefan, det är ointressant. Det mäts ju bara för o kolla hur stor chans man har att vara fertil, typ… Annars är det inte direkt viktigt.

När jag vaknade upp i morse, så ställde jag en fråga till Henrik. Jag undrade hur fan min kropp helt plötsligt kan få för sig att jag ska vara i den här storleken?! Visst, jag är normalviktig nu. Det ska egentligen inte behöva hända ett skit med min kropp. Jag är ju normal! Men, hur fan gick det till? Att gå från storlek 36, till storlek 40-42 beroende på hur man mäter är för min del helt ofattbart! Och varför ska det vara så jävla svårt att gå ner alla jävla kilon igen? Jag fattar ingenting, men jag vill heller inte förstå…

Jag vill inte ha breda höfter, jag vill inte vara i storlek 40 eller 42. Jag vill vara i storlek 36. Varken större eller mindre. Min kropp är inte vacker. Jag får eksem av att låren mina gnids ihop konstant. Mina underkläder börjar gå sönder. Det är små hål i dem för att de är för små, och jag tvingar på mig dem ändå. Magen putar åt alla håll när byxorna är för tighta. Det är ett jävla helvete! Jag känner mig samtidigt jävligt korkad bara för att jag är inte skitfet. Jag har inte gått upp till ett BMI på 30 eller så ”helt plötsligt”. Jag är ingen köttbulle. Jag är fortfarande smal, jag är normalviktig.

Det som gör mig deprimerad är faktumet att jag troligen måste acceptera min viktökning och min ökande storlek. Jag kommer troligen aldrig vara i 36 igen. Bara att inse det. Jag ska numera vara en ”härlig kvinna med former”. Vad fan hände till min kropp som en banan? Äpple är inte bra, päronformer är eftertraktat. Jag vill för fan vara en banan?! Inga breda höfter, smal midja och platt mage. Breda höfter är fult som fan. Jag vill vara smal som en pinne – utan att för den delen vara anorektisk. Det har inte med saken att göra… Jag ber bara om att få plats i mina kläder igen… mina snygga kjolar etc…

Jag tänker inte acceptera detta, men jag lär väl tvingas till det. Finns ju inget annat att göra.

De andra grejerna jag är förbannad över tar jag i ett senare inlägg. Har väl redan tjatat alldeles för mycket om vänskap o skolan…idioti…