När effekten avtar…

Jag har ätit LCHF nu i över 3 månader. Jag borde säga att jag aldrig mått bättre, och egentligen är det heller ingen lögn. Dock har något hänt, senaste veckorna som gått förbi. Jag gick in i den här dieten för att se till om jag skulle kunna må bättre, bli kvitt min fibromyalgi, och förhoppningsvis passa in i mina kläder igen.

I början var allt underbart. Första månaden mådde jag skitbra av fibron, orkade mer och krävde inte lika mycket massage av älsklingen och allt rullade på fint. Första veckan kände jag mig mycket smalare för varje dag, men idag vet jag bättre. Det var bara vattenvikt som försvann. Sen dess har det stått stilla. Det började gå fint när vi skaffade vågen och ett bättre måttband. Då gick jag ner i snitt ett par hekto i veckan och ca 1 cm på midjan och stussen. Sen helt plötsligt hände något. En dag hade jag ökat typ 3 cm i stussen och i midjan. Jag är fortfarande inte nere på de lägsta nivåerna som jag har mätt tidigare.

Allt det här gör mig så jävla deprimerad och frustrerad. Sen har också längtan efter vanlig mat återkommit. Jag skulle kunna döda för att äta en påse chips, eller bara en näve. Jag får panik när jag tänker på detta. Jag funderar allt mer på att gå över till en GI diet, men det stora ”men:et” i det här fallet är att GI lär troligen vara jobbigare på sitt sätt. För att den dieten eller ”livsstilen” folk vill kalla det så krävs det minst 30 min vardagsmotion + gärna ytterliggare motion flera ggr i veckan för att man hälsosamt ska gå ner 0,5 – 1 kg i veckan. Där handlar det mer om kalorier och storleken på portionerna.

Jag får panik när jag tänker på att byta diet till GI, eller återgå till hur jag åt innan. Fan vad dåligt jag kommer må. Jag måste ju börja röra på mig för att må bättre om jag ska äta så. Hur fan ska min sketna kropp orka med det? Det bästa med LCHF är att jag slipper röra på mig, och det händer inte så mycket ändå. Värken har ju återkommit oavsett och jag står still rent kilomässigt.

Egentligen borde jag inte stressa med det här, men jag kan inte råför det. Jag är så förbannad på mig själv för allt jag orsakat mig själv. Varför har jag helt plötsligt gått upp så många kilon? Och varför i helvete kan jag INTE gå ner till så jag passar i mina kläder igen?

Jag är i stark ketos, jag borde bränna fett som fan! Jag vet att muskler väger mer än fett, men varför händer inget för? Jag ska dock inte ljuga. Jag KAN få på mig ytterliggare ett par jeans till nu, som jag inte har kunnat använda på nästan 6 månader, men de byxorna sitter så tight att jag mår illa.

Nä, jag funderar allvarligt på att lägga ner allt vad det heter på vikthets och LCHF o dieter. Den enda lösningen är hur fan jag ska orka med att börja motionera igen, trots att jag inte lär orka. Promenader, cykling, simning och förhoppningsvis pilates & yoga. Jag vet inte vad jag ska ta mig till…

Allt är skitjobbigt just nu… Jag hatar att det är så här! Det värsta är att det påverkar Henrik med, och det stressar mig som fan. Samtidigt har jag extrema problem med att hantera min ilska och mitt humör. När jag blir arg, påverkar det Henrik, och jag vet inte hur jag ska klara hantera det heller. Han är dock mycket medveten om att jag har problem, och att jag försöker lösa dem på bästa sätt, men jag står ändå stilla. Inget händer. Jag är fortfarande lika pissed off och förbannad, utan att hitta en lösning.

Alla lösningar kostar pengar. Pengar man egentligen inte har. Hatar detta! Det är fan värre än om man skulle vara gravid eller nått… Usch o fy…Vilket jävla liv man har…Blir galen på mig själv!

De positiva effekterna från LCHF är nog enligt mig en bluff. I alla fall så som jag ser det. Jag anser att jag är fångad i den här ”livsstilen”, men med mitt kassa tålamod, och ständigt frågande efter ”hur, vad & varför” allt hände så blir det fel i hjärnan, och allt bara rasar. Jag har inget emot LCHF… Jag är bara arg, förtvivlad och ledsen över skiten jag känner just nu. Kanske vill jag söka efter en orsak, och LCHF kanske är ett bra mål? Kanske finns det en bättre lösning på problemet, men att bara sitta ner o acceptera skiten går jag inte med på!

Jag kräver handling, men är handlingsförlamad i min egna kropp, och mitt eget tankesätt. Självhjälp lär ta åratal innnan jag vet ens vilken lösning som är rätt, och hade man kunnat köpa sig ett tålamod, hade priset inte spelat någon roll. Jag hade bokstavligt kunna skuldsätta mig om jag bara hade hittat en lösning på mina problem. Med skuldsättning menar jag inte ekonomiskt. Det är orimligt. Jag vet att det enbart är jag själv som kan komma på lösningen till alla problem, och jag måste bara lära mig att ha tålamod. Orka sitta och vänta på sega resultat som ändå inte infinner sig.

Att tänka som jag gör, är fan ett helvete i sig självt. Idag hade jag velat vara någon annan.