Motvilligt i norrland?

Ja möjligen, men det har lugnat ner sig en hel del nu faktiskt. Rätt skönt, men helgen är ändå rätt jobbig. Fruktansvärt jobbig om jag ska erkänna alltihop, men hur ofta vågar man göra det?

Orsaken till varför jag är i Norrland är p.g.a. att jag varit på begravning. Min farfar gick bort för ett par veckor sen, och det är synd, men å andra sidan är jag rätt tacksam – för hans skull. Sista tiden han levde, hade han hamnat på hemmet, amputerat bort båda fötterna ända upp till knäet nästan samt att han fått stroke och glömt bort både tid och rum.

Det sägs dock att han behöll sin humor och sin personlighet, och det är ju kul, men i övrigt, vad är det för liv han levde? När han inte förstod längre att jag var där, så började jag sakta ta farväl av honom, och ett bra tag innan han gick bort så var han redan mentalt ”borta” för min del, så jag grät inte ens när mamma ringde och berättat att det hade hänt.

Det kan tyckas vara elakt, och kallhjärtat, men jag kan inte råför det sättet jag tänker på. Jag minns farfar precis som han var, glad, öppen, humoristisk och så fruktansvärt glad för folk, musik och flottning i kvistabäcken…

Jag gick på begravningen för en endaste anledning – visa respekt för min familj. När jag väl var i kyrkan så tänkte jag först, visst det här går fint. ”Jag behöver inte gråta här heller!” Yeah, right. Det gick inte många minuter o så var det kört.

Dock grät jag inte p.g.a. att farfar var död, utan för att jag är så känslig när andra gråter i min närhet. Det är skitjobbigt! Men så är det när man är tjej har jag märkt. Vi gör ju inget annat än gråter… Jag hatar det, men så hatar jag ju mitt kön med, så spela roll?!

I alla fall, när jag grät, så grät jag mer för att jag tyckte jag var svag. Jag har också en hemlängtan som inte är utav dess like, så jag grät för att jag saknade Henrik så mycket, och för att jag vill inte vara någon annanstans än i min lägenhet.

När begravningen var över, så kramade man om typ alla som var där, och det var skitjobbigt med. Alla trodde att man var ledsen över farfar, medan jag grät bara över hemlängtan. Jag hatar att ljuga sådär, men man måste visa respekt i såna lägen.

Jag fick i alla fall som jag ville – litegrann, så när vi skulle fika så bad jag om att bli hemkörd, vilket jag blev direkt. När jag kom hem till morfars hus och upptäckte tystnaden så blev jag skitlycklig, sen ringde jag Henrik och förklarade hur jag kände med alltihop.

Tycker bara det är så meningslöst att jag var tvungen att genomlida den här helgen….Men imorgon åker jag äntligen hem igen. Äntligen!