Sluta bry dig, sluta bry dig…

Så här ser det ut just nu i min panel på min svenska blogg. Igår skrev jag ett skitbra inlägg enligt mig själv och jag skrev dessutom på facebook att jag vill att folk läser inlägget och hör av sig om vad de tycker om vad jag skrev. Ett halvt dygn senare har ingen gjort ett skit. Dock vet jag inte hur många som har läst det, för jag har tagit bort all analysering och statistik om besökare, eftersom det bara drev mig till vansinne, men problemet är tydligen inte borta ännu.

Jag är smått besatt utav att ha många läsare, få kommentarer och få någon slags respons på att någon där ute gillar vad jag gör, men tydligen inte. Jag måste verkligen vara för tjatig, för tråkig eller för jobbig. Antingen det, eller så är det fortfarande så jävla simpelt att folk läser, men bara orkar inte kommentera. Jag får fan snart ta o lära mig leva med det faktumet att jag skriver utan att nån lyssnar.

Hur ska jag veta om folk uppskattar vad jag skriver om jag inte får någon respons alls i huvudtaget? Tänk om mina inlägg bara handlade om en sak i all evighet och jag skriver om det varje dag i 3 månader utan att någon säger stopp. Hur ska man då förstå att man gått för långt och blivit jobbig eller tjatig?

Personligen vet jag om att negativ kritik kan vara jobbigt att hantera, men nu ber jag verkligen om det. När jag inte får någon respons alls blir jag faktiskt ledsen, och det stör mig. Tanken är inte att jag ska sitta och obsessa över det här i all evighet, men på något vis så blir det så i alla fall. Det är en egenskap jag fullkomligt avskyr hos mig själv, mitt jävla ältande och obsessande över ditten och datten. Varför kan man bara inte diskutera saken och sen är det över? Så länge jag har levt har jag för evigt tjatat, ältat och inte kunnat sluta tänka på viss saker. Allt går dock i perioder. Ibland är det en sak som dominerar hela mitt liv, ett tag senare kommer det något annat. Vissa saker kan hålla på i flera år. Så länge jag inte får ett avslut eller hittar ett sätt som gör att jag slipper obsessa över vad det nu än är, så fortsätter jag. Det känns så oerhört onaturligt, och det känns inte alls som jag, men ändå är det jag själv som gör det.

Just nu tror jag det här obsessandet över bloggen beror på att jag är så jävla rastlös, har inget specifikt jag måste göra, och jag börjar tröttna på web design litegrann eftersom jag gör samma sak hela tiden. Jag vill utveckla mig, men det kommer senare. Skolan börjar på måndag, och då jävlar tänker jag suga i mig så mycket jag bara kan. Det tror jag kan hjälpa mig skitmycket. Fram tills dess, kan jag sitta o spela hur mycket jag vill, se 5 filmer om dagen och bara sitta och slösurfa ifall jag vill. För en gångs skull känns det livet meningslöst. Jag avskyr att vara rastlös. Så länge jag är nöjd med vad jag gör, är jag åtminstone inte rastlös. Just nu känns varken spelande, filmtittning eller nått annat som något tillräckligt.

Jaja, nu har jag delat med mig lite mer om hur jag känner mig. Får jag inga kommentarer på detta så gör det ingenting. Jag måste fan lära mig att acceptera att jag måste inte ha tusentals kommentarer och trogna läsare för att mitt skrivande ska betyda något.

Rastlösheten gör det bara ännu jävligare för stunden.