Måttet är inte längre rågat…

Visste inte riktigt vilken typ av titel jag skulle ha, men det där får duga för stunden i alla fall. Jag upptäckte häromdagen, och fick det bekräftat tidigare idag att när det gäller min s.k. ”vikthets” jag har haft det senaste året, så har mycket varit helt obefogat, eller hur man nu ska förklara det.

Jag har bestämt mig att det snart är dags o köpa ett par nya byxor eller två som jag ska ha till hösten, och jag vill ha ett par vanliga svarta jeans. Det är ju rätt logiskt. Jag har bestämt också att jag ska köpa de här jeansen på Dressman. Senare idag ska jag o Henrik gå till Amiralen, o då ska jag pröva dem. I alla fall, om man återgår till vikthetsen då…

För ca 1½ år sen så exploderade jag i vikt. Jag gick från att väga typ 50 till att väga närmare 65, vilket är en explosion på närmare 15 kg, för de som inte kan matematik. Det gjorde att man fick smärre panik, och ville prova allt möjligt för att gå ner igen. Dock så hade jag stora problem med fibron för tillfället och var helt övertygad om att jag kan inte träna eller motionera m.m. för att jag då får ont, vilket gjorde att man började med LCHF. Med den metoden skulle man inte behöva träna, man skulle gå ner ändå. Jag gick ner typ 3-4 kg o sen stannade det. Trött som fan var man under hela tiden och jag mådde skitdåligt över att jag var så fet o inget hände. Varken med centimetrar eller på vågen så hände något.

I våras dock, när jag fick ett par nya skor av min familj i födelsedagspresent var det något som hände. Fibron har varit som bortblåst, och jag har haft typ fibrovärk 3 ggr, dessutom väldigt lätt sådan sen i april, vilket är snart ett halvår! I början av maj så började jag och Henrik hålla koll på kalorierna och vi började gå överallt. Sen dess har mer än 20 kg rasat av älsklingen min, och även jag känner mig smalare.

Det som dock har hjälpt mig mest, är att jag inte bär tighta kläder längre. Det var nyckeln för mig, i alla fall för att slippa ångesten över vikten. Om man då ska ta o återgå till den originala historien som jag då upptäckte häromdagen var att enligt mina mått som jag har mätt mig, i alla fall höftmåttet, så har jag mätt fel hela tiden.

Det står i alla instruktioner att man ska mäta höftmåttet där man är som bredast. Där jag är som bredast är typ över låren, så Henrik har mätt mig runt bredaste stället på låren, och det måttet har varit och pendlat mellan 103-98 cm. Om det nu hade varit mina korrekta höftmått, så innebär det att jag skulle gått upp typ 8 storlekar. Gällande herrstorlek på jeans, finns inte större (i vanliga butiker) och när jag kollade på jeans häromdagen på dressmann, så tyckte jag att ”så där stor” kan jag omöjligt ha blivit.

Under sommaren har jag strl. L i shorts, men jag behöver ha skärp till dem, och jag skulle förmodligen behöva skärp även till ett par shorts i M storlek. Jag har L bara för jag vill ha baggy shorts, inget annat. Det fick mig att tänka att man har mätt fel, och det stämmer. Det korrekta måttet för höften är typ 85-89 cm, beroende på hur man mäter. Det innebär storleksmässigt att jag kan alltså komma i mina gamla klädstorlek igen, vilket är 36 (för tjejstorlek, som jag gnällt om innan).

Det som gör att man fortfarande väger över 60 kg är att allt fett numera sitter på magen, och inte så mycket på låren längre. Det får mig att känna att något faktiskt har hänt och det är underbart!

Bara för att jag skrivit det här ”glädjande” inlägget, så ska jag o Henrik gå till amiralen nu, o så ska jag förhoppningsvis köpa mig ett par jeans, så jag har det avklarat.

Yep. Det var det.