The ångest got to me…again!

Jag har ett problem. Ett stort fett jävla problem. Idag är det ett konkret faktum. Idag är det också på tiden att göra något åt det. Vad är då problemet? Jo, för det första så har jag upptäckt rätt rejält att jag är skitduktig med att inbilla mig saker och ting, och när det gäller skolan, så är i stort sett allt jag tycker och tänker om skolan för tillfället som är en enda stor inbillning. Jag har fått för mig att jag främst är den enda som känner mig stressad över det faktum att vi har haft otroligt mycket uppgifter att göra och knappt nån tid alls kvar tills den viktigaste uppgiften skall vara inlämnad. Hela klassen tänker likadant! Alla är stressade – inte bara jag!

Jag fick också reda på idag att även redovisningen vi hade idag skulle bli betygsatt, vilket jag inte alls visste. När jag fick en feedback från läraren om att de inte förstår de diskussionsfrågor vi hade m.m. så fick jag mer eller mindre panik. Jag tolkade det som om att jag garanterat blivit underkänd på redovisningen, då jag inte alls bidrog till någon presentation, utan bara höll i diskussionen. Dock var det en fet jävla inbillning. I och med att jag kunde utöka svaren, ge ett relevant svar som ökar förståelsen för frågan med mera så blev jag godkänd. Innan jag fick veta den informationen spenderade jag hela lunchen med att få ytterligare en ångestattack. Något som jag fått alldeles för mycket under den här delkursen.

Jag tycker verkligen att det är nått jävla fel på mig när jag beter mig såhär. Varför i hela fridens namn ska jag inbilla mig de här sakerna, som att bara jag känner så här, att jag inte gör tillräckligt m.m. Jag förstår inte varför… Jag känner mig schizofren när jag inte har kontroll. Jag ska ständigt överanalysera all skit, och speciellt den som är totalt onödig! Det är väl inte normalt, eller???

Jag vet bara inte hur jag ska göra för att bli kvitt det här beteendet jag har. På något vis måste jag lära mig och acceptera faktumet att jag inte är perfekt (något som jag ej heller strävar efter att bli, men på nått vis har jag fått för mig att jag är det ändå?!). Jag måste sluta ta skolan på ett dödligt allvar. Visst, det ÄR viktigt att ta ansvar, plugga och skaffa sig en utbildning men det finns ingen anledning att oroa sig i onödan. Man ska bara göra sitt bästa, och försöka ta sig an kunskapen och lärdomen av sina misstag så att de inte upprepas. Nånstans på vägen har det gått fel för mig. PBL var ett totalt fiasko. Tanken med det var att man skulle ha bra frågor som var relevanta till kursen och litteraturen, så man senare kunde mer eller mindre klippa och klistra in det man har skrivit i bloggarna in i individuella uppgiften till samverkansprojektet. Jag har inget sånt och mycket hänger på det faktumet att pbl blev skit. Resten av pbl gruppen håller förmodligen med mig, men de andra hade säkert hittat sitt projekt väldigt tidigt, och hunnit analysera litteraturen till projektet. Vi hittade vårt projekt för mindre än en vecka sen, och så är det på över 60 sidor! Inte undra på att man känner sig stressad!

Jaja, orka? ska göra nått annat nu. Man kan ju inte sitta och älta i all evighet, eller?