En jobbig faktor jag numera helst vill g(l)ömma…

Det är inte ofta jag talar om mina s.k. diagnoser nuförtiden. Jag nämner iofs bara fibromyalgin, men den påverkar mig mer än vad något annat gör, åtminstone i dåliga tider såsom man upplever saker och ting nu. Nej, detta är något jag vill dölja, men framförallt beror det på att jag anser inte att det längre är en del utav mig. Den som nämner detta i min närvaro och utgår ifrån att jag fortfarande är den jag var då (jag vet, skumt formulerat men ändå?!) gör att jag känner mig riktigt förolämpad.

Jag vill helst inte nämna det alls, för jag är faktiskt lite rädd över vad andra kan säga om det här, men jag är medveten om att de flesta bara tappar hakan när man nämner det, och sen har det hänt att ingen annan har nämnt det igen, för ingen tänker på det. Sånt gör mig glad.

Det finns både positiva och negativa aspekter när jag tänker på den här stora faktorn i mitt liv som tidigare brukade belysa hela min livsstil. Det har förändrats ungefär 360 grader sen ett par år tillbaka och det är skönt. Bara igenom att jag tänker på den här faktorn på ett annat sätt så har det givit mig kunskap om att jag är inte någon individ längre instängd i en bubbla, utan jag är en stor del utav samhället och mitt liv ger så mycket mer nytta idag än vad det gjorde förr. Dock måste man ju vara ärlig och säga att mycket av denna förändring beror på speciella människor man har mött och faktumet att man börjat plugga på högskolan. Det har gett en värdefulla kunskaper om en själv och idag analyserar jag problem på ett annat sätt än vad jag gjorde för ett par år sen. Idag är jag också mer ärlig mot mig själv, men även mot andra.

Jag nämner inte den här grejen frivilligt längre, och jag vill heller inte att min hemsida och blogg ska bli någon slags sökportal för det heller. Det enda jag i så fall vill vara är en inspiration för förändring hos andra som har detta i sitt liv med. Jag vill göra de medvetna om att det går att bli kvitt mer eller mindre alla sina speciella problem som gör den här grejen så himla ”outstanding”. Grunden man först måste lägga är att ställa sig själv frågan – vem är jag, och vem vill jag vara? När man svarat på den kan man gå vidare till nästa del – vad anser jag är mina problem, och vad tycker andra är mitt problem? Något som jag själv insett är att omvärlden har en väldigt stor tendens att tycka att vi är så speciella, fast på ett dåligt sätt. Vi beter oss onaturligt och vill inte vara en del av något. Men jag undrar, vem fan är det som bestämmer vad som är bäst för en själv? Är det ändå inte individen? Vi föds och uppfostras för att bli människor av något slag, och förhoppningsvis en kopia av våra föräldrar om nu uppfostringsbiten har funkat ordinärt. Något som är viktigt att inse är att alla individer är unika, och att alla har rätten att vara unik. Vem har sagt förresten att ett stort intresse för tåg är något dåligt? Är inte det samma sak som att älska fotboll, som så många andra människor gör? Spelar det verkligen nån roll om man är supersocial eller föredrar att sitta hemma framför sin dator? Så länge man inte förstår det unika i varje individ och respekterar val och intressen för alla individer så kan man aldrig komma någonstans.

Jag är inte här för att bestämma om hur andra människor ska leva sina liv. Jag är bara en människa som har lärt sig något och vill dela med sig utav det. Jag är trött på gamla metoder och särbehandling som inte leder till utveckling. Jag har mina intressen, min livsstil precis som alla andra. Skillnaden är att jag har ett udda intresse, eller förmågan att suga åt mig kunskap och annat som en svamp, men vem har inte det? Jag är en person, precis som du. Jag heter Anna-Maria.

Jag har Aspergers Syndrom.