Det enda som motiverar mig nu är den kommande uppsatsen.

Det är en slutsats jag precis kom på. Har precis skrivit typ två eller tre meningar till på min rapport sen igår. Jag blir fan galen på att jag låser mig så mycket på att skriva den förbannade rapporten! Hade jag inte fått de nyheterna om mängden sammankopplingar så hade jag förmodligen haft tillräckligt med energi för att ha skrivit klart typ hälften av rapporten redan, men detta går alltså inte. Något inom mig sätter stopp och jag är så djävulskt trött på detta nu att jag blir galen. Det kanske märks?

Jag har börjat fila lite mer på frågor till uppsatsen, men det är krångligt än så länge. Jag vet ju inte ens ifall det blir en kvantitativ undersökning, men sitta o fila på frågor är det bästa jag kan göra för tillfället.  Jag har ingen motivation till något annat, och inombords håller jag sakta på att bryta ihop men det är något jag försöker förtränga. När jag pratar med henrik om det så känns det alltid bättre, men sen när jag väl sitter här med öppna böcker och ska försöka skriva nått så går det knappt inte alls. Dokumentet ligger öppnat mer eller mindre hela dagen, men rent aktivt kan jag knappt röra det utan att få ångest. Allt annat går bättre, även om det går för jävla långsamt. Jag ber om ursäkt ifall jag har gått och blivit lite gnällig på sistone, men jag vet inte alls vad jag ska göra. Jag vill bara sluta bete mig så här och kunna kämpa på, precis som alla andra klasskompisar gör. De har jobb, en del har barn etc och ändå klarar de studierna bättre än vad jag gör för tillfället. Hur fan lyckas de? Någonstans känns det som om man börjar få uselt självförtroende igen och så fort man kan skylla på något fysiskt så gör man det. Fast det är för mig fel, och jag vet inte ens om jag skyller ifrån mig. Något är bara fel, så enkelt är det.