Nu känns det som om jag kommit till den lägsta punkten.

Har precis slängt iväg två stycken mail. En till min ena lärare och ett annat till skolans studievägledare om stödåtgärder. Det bekräftar en sak: Det går åt helvete med studierna. Det var faktiskt väntat, men ändå känns det så konstigt. Jag får panik utav de här känslorna, men samtidigt ska jag erkänna att jag gör verkligen allt för att få saker och ting att fungera. Åtminstone så känns det så. Det är inte mitt fel att utformningen på utbildningen är så korkad. Det är inte mitt fel att läraren kritiserar en så mycket så man tappar besinningen. Det är inte mitt fel att informationen är dålig, och det är heller inte mitt fel att jag inte klarar för högt tempo. Jag tycker faktiskt inte det.

Det är en sak om man kan hantera saker och ting utan att få panik eller ångest. De personer som gör det anser jag vara de lyckligaste i världen just nu. Jag själv håller på att förgås i allt vad tentaångest heter och jag spyr på studierna för tillfället. Jag ska ärligt erkänna att jag har inte lärt mig ett skit av den här kursen. Eller rättare sagt den här terminen. Det enda jag har förstått är att jag funkar inte när det är för högt tempo, och jag har fått det bekräftat att när jag får rätt information försent så bidrar det till att jag slutar fungera totalt och allt skiter sig. Är det något jag har lärt mig från kursen? Egentligen inte. Bara en insikt i hur man själv fungerar. Det som jag än så länge har läst i böckerna har heller inte varit någon direkt a-ha upplevelse heller. Allt känns så logiskt. Inget är nytt, liksom. För mig känns det som om allt som står i böckerna är något som jag vetat i 100 år, även om det är ologiskt. Jag tror jag har tappat syftet med studierna i huvudtaget, men jag kämpar på ändå. Jag har inget annat val.

De senaste veckorna har jag funderat om och om igen ifall högskolestudier är något för mig. 99 gånger av 100 har jag kommit fram till att det är inget för mig egentligen. Men vad har jag då att välja på? Jo, en massa scenarion:

  • Sluta plugga, och inte bli det jag vill
  • Återgå till bidragsträsket och bli urfattig igen
  • Erkänna att AF har rätt – jag har ingen arbetsförmåga alls och kommer aldrig att få någon
  • Betala tillbaka csn på mini-inkomst och bli ännu mera ”skuldsatt” än vad jag redan är

Alla de där scenarion kommer ske om jag slutar plugga. Därför väljer jag att fortsätta och ta de konsekvenser det innebär. Det enda jag är rädd för nu är att mitt förarbete gällande min uppsats har gått totalt åt skogen, ifall lärarna inte alls har förståelse för hur jag vill arbeta och hur jag fungerar. Får jag inte förståelse så vetefan vad jag gör. Enda anledningen till varför jag valt att börja plugga är p.g.a. jag har tröttnat på att leva livet som ingenting, och jag vill verkligen ha ett jobb, hjälpa andra och ha råd med GD. Det är typ det enda jag vill. Jag bara hoppas på att det kommer en lösning på problemen. Det hade underlättat väldigt mycket. Första steget är att ”byta” handledare, om det nu är möjligt. Vet inte ens hur det funkar med handledarna i delkurs tre heller, om de har delat upp det eller om man ska ha båda. Jag vet i alla fall om att delkurs 3 kommer sluta katastrofalt ifall jag får ha den handledaren som jag träffade i torsdags.

Det enda jag ser fram emot nu är termin 4. Kompletteringar och annan skit kan jag faktiskt spara till termin 5 om det skulle skita sig totalt. I och med att jag planerar plugga över sommaren så kan jag tillgodoräkna mig massa poäng, vilket gör att jag förhoppningsvis kan läsa C uppsatsen på halvfart, så jag får mer tid till den och får då tid till att lämna in kompletteringar och annat. Dock ska man inte tänka för långt fram, men just nu skiter jag i vilket. Jag måste bara orka. Frågan är bara hur. Det enda kravet jag har är att jag ska klara min utbildning i tid, till våren 2012. Hur jag gör det spelar ingen jävla roll i huvudtaget. Bara att jag gör det.

Allt annat är oviktigt.