Ett ändrat fokus, från privatbloggande till lärorikt bloggande.

De förändringarna som jag pratade om i förra veckan är förmodligen på gång, när jag väl får energi att ta tag i saker och ting. Efter allt hoppande hit och dit, och impulskänslor som styr mitt beteende till en onormal nivå gör jag ett sista försök till att behålla bloggandet som en hobby och inte en besatthet. Fungerar inte detta har jag lovat mig själv att sluta blogga helt, då jag har ingen ork med den här skiten längre. För den som undrar vad det är för skitsnack jag kommer med nu så kommer förklaringen här:

Bloggen har i många år varit mitt lilla terapiverktyg, en hobby för att ha något att göra. Dock gick hela projektet åt helvete rätt snabbt då hålla på med html, css och domäner ledde till något mer än bara en kul hobby. Det blev en besatthet av att synas på nätet, där målet var att vara den största och främsta internetkällan för information i Sverige gällande rasen Grand Danois, för att sedan handla om mitt liv och mina åsikter, tankar och känslor. När besöksstatistiken inte besvarade mina önskemål, och jag inte fick de kommentarer jag så mycket önskade så förvandlades besattheten över att ha en snygg och trevlig, läsvärd blogg till ett krav från alla läsare att kommentera röven av sig, vidarebefordra att jag fanns och att alla borde inlysas i det faktum att jag också har en åsikt. Mot slutet av min WordPress karriär ökade allt detta, både i besökarantal och kommentarer rätt snabt, även om jag själv inte insåg det. Istället satt jag kvar i mitt gamla sketna mönster, där jag ignorerade fakta som tydligt beskrev att jag började få mina mål uppfyllda. Då insåg jag tillsist att jag kan inte ignorera något sådant, och mitt beteende över att bli besatt måste sluta. Jag måste alltså lära mig att se verkligheten och inte inbilla mig saker som är komplett irrelevanta till det som faktiskt sker runtomkring mig. Någonstans är jag fortfarande ett barn som vägrar lyssna på mamma och pappa och istället följer mina egna korkade beslut. Allt för att synas. Allt för den där perfekta bloggupplevelsen. Trots att jag vet om att det mesta jag gör sker i perioder där jag har mindre kontroll över mig själv än annars (syftar typ på pms och allt annat biologiskt tjafs jag inte är gjord för) och då gör jag bara massa skit. Det värsta är när jag slutar lyssna på älsklingens råd och istället fortsätter som en tok med dumheter. Jag lär mig inte.

Ändå vill jag bidra med något. Efter ett tips från älsklingen ska jag ändra fokus på bloggandet och få den att bli mer lärorik. Allt detta utan att vara personlig. Älsklingen tyckte att jag borde hitta ett sätt ur både psykologiska och pedagogiska perspektiv som förklarar de känslor jag genomgår eller händelser som skett istället för att berätta vad fan jag käkade till frukost. Personligen vill jag ha en blandning av båda.

Det går att vara personlig och lärorik samtidigt. Titta bara på lady dahmer. Hon skriver om sitt liv, sina barn och iofs om genus och feminism, men man får sig en tankeställare när man läser hennes inlägg. Jag vill också ha en sådan blogg. Det kommer förmodligen inte att ske då varken mina åsikter eller mitt liv är tillräckligt intressant för att det kommer hända.

Istället blir mitt fokus att skriva lite mer analyserande, och bidra mer med hur det är att leva med två helvetiska diagnoser – Aspergers syndrom och fibromyalgi. Ja, det e sant. Jag ska nog börja prata om det. Känns fel, men samtidigt så jävla rätt. Vad tycker ni?