När man inte har någon bra tidsuppfattning tar allt minst 100 år.

Det är en bra, kort och koncist slutsats jag lätt kan ta efter att ha spenderat ett par minuter gällande mina egna dumma tankar där jag febrilt gör allt jag kan för att förhindra att jag gör något dumt. De senaste tre dagarna har jag jobbat aktivt med att försöka göra bloggen ännu mera synlig, och på ett vis har jag lyckats.

Hade jag inte skickat mina absolut mest läsvärda inlägg till min facebook wall hade jag med största sannolikhet haft typ noll fysiska besök till min blogg här på Tumblr, men skit i det. Jag är grymt tacksam över att besöken ökar när jag skriver intressanta saker. Det gör mig motiverad och det stärker kvalitén på precis allt. Dock kan jag inte sluta förundras över hur det här med min skitkassa tidsuppfattning kan störa precis allt och gro grunder till en stressnivå som inte är av denna värld.

Jag har spenderat många timmar på google senaste dagarna. Använt mig utav webmaster verktyg, kollat crawler rate på bloggen etc. Jag har gjort typ allt. Bloggen här kan jag säga har inte blivit besökt av google och indexerad med nya inlägg sedan nån gång i förra veckan. Sen upptäckte jag också att det var en dålig idé med dubletter av inlägg på samma domän. Google kan tydligen spärra en om man gör så. I all hast hann jag dock ta bort alla dubletter och jag tog även bort de subdomäner jag hade skapat för testbloggarna på blogg.se och blogger.

Ändå känner jag för att experimentera. Lusten till det ökar ännu mera efter att jag insett att blogga på Tumblr gör man bara om man inte vill ha betydelsefulla läsare. Man kan, självklart och lyckas man få personer som läser bloggen och sprider den vidare såsom Lady Dahmer gjorde med typ en av de bästa tumblrbloggarna jag läst hittills. Då kan det säkert fungera, men hur stor möjlighet är det egentligen? Det enda jag kan göra fram tills att det här miraklet sker för mig är att fortsätta i samma bana som jag gjort senaste dagarna. Skriva inlägg ifrån hjärtat. Djupet av min själ bara för att låta sådär extra blödig eller nått. Jag tror jag vinner mest på det i slutändan.

Hur botar man då min frenetiska stress med att min blogg ska bli hittad och crawlad ännu mera av Google? Jag tror tyvärr att det perfekta temat jag hittat och haft ett tag nu är lita av boven i dramat, men jag vet inte. Jag uppdaterar bloggen i snitt tre gånger om dagen, men ändå händer typ inte ett skit.

I efterhand var det dåligt av mig att inte tänka igenom bytet av domän och blogg, men tidsuppfattningen är den man ska skylla på där. Den där lilla mojängen som ingår i min trista autismspektra-formade diagnos; Aspergers syndrom. I alla fall enligt wikipedia.

Hade det inte varit så jävla dyrt att köpa webbhotell hos Loopia så hade jag gjort det, fast då gör jag älsklingen skitförbannad så det är nog bäst att jag låter bli. Jag har nämligen lovat han att om jag strular till det med bloggen igen så lägger jag ner det för evigt. Då är det fanimej på tiden att bloggen blir lyckad här på Tumblr. De flesta fördelarna jag vill ha finns här. Det är bara det här med att bli funnen så att andra kan lära sig av mina misstag eller något liknande.

Det jag vill be er om, alla trogna läsare eller nykomna besökare. Gillar ni det som ni läser här, hjälp mig då att motiveras ytterligare genom att länka till min blogg lite varstans. Gör lite reklam på facebook, Följ min blogg med bloglovin om ni använder det och lägg gärna till min blogg i era blogrolls och länklistor. Följ mig med era RSS läsare och kommentera och uppmuntra mig att fortsätta skriva såsom jag gjort nu.

Jag är faktiskt väldigt övertygad om att jag kan inte bota den här besattheten utan mina läsare. Vad tror ni?