… och jag vill bara slippa min biologi.

Igår läste jag en väldigt trevlig artikel i DN om Vio, född som biologisk kvinna men anser sig själv vara intergender. Man kan också kalla detta begrepp för androgyn som jag valt att kalla mig själv, men även transgender. Personer som anser sig själv tillhöra inget av de biologiska könen man och kvinna, utan är lite mitt emellan säger detta om sig själva och jag hade mer än gärna velat ha det där tredje könet inpräntat i legitimationen.

Personligen hade jag hellre velat vara man, ha penis etc. Detta låter kanske lite konstigt, men jag lider lite utav penisavund. Att däremot byta kön är en process som är lite för komplicerad så jag har inget intresse av det. Alla de där gynundersökningarna etc. som krävs för det gör att jag undviker det och fortsätter lida i all evighet varje månad som biologin påminner mig om att jag inte har de kroppsdelar jag hellre önskar att ha.

Dock är det så i eftertanke att jag hade nog inte varit en direkt typisk man om jag hade bytt kön egentligen. Om man då tänker på de där typiska stereotyperna och könsroller som vi har inpräntat i skallen sen flera hundra år tillbaka. Jag bryr mig dock inte så mycket om könsroller även om jag hatar faktumet att kvinnor förväntas göra vissa saker, bete sig på ett visst sätt och allt det där med barnafödande är så jävla patetiskt att jag blir tokig. Allt kvinnan är byggd för handlar om att föda så många barn som möjligt. Jag fattar det inte. Tyvärr.

Jag väljer att kalla mig androgyn för att jag är lite mitt emellan. Jag hatar att vara sådär typiskt feminin och jag trivs inte i tjejkläder. Trots att jag faktiskt burit såna kläder en hel del under mina år och den senaste fasen har förmodligen satt sina spår rätt rejält. Vissa mönster är svårare att bryta än andra. Jag ser inte sådär jättemaskulin ut, och alla som ser mig på stan skulle rätt snabbt säga att jag är tjej utan att himla med ögonen eller fundera ett ögonblick extra.

Jag trivs bäst i killkläder, boxers, stora t-shirts och baggy shorts. Jag har slutat använda smink, vilket är superhärligt och jag har äntligen lite kortare hår. Jag är faktiskt skitnöjd med mig mig själv. Åtminstone ca 3 veckor i månaden. Förutom den förbannade äckelskiten som driver mig till vansinne och alla jävla hormoner som dräller omkring i min kropp utan att jag vill ha dem där så är jag nöjd. Har jag inte pms eller mens så är jag en väldigt trevlig person och det mesta flyter på rätt bra.

Hade jag bara fått slippa alla hormoner, pms och mensäckel så hade jag inte behövt något mer för att känna mig som mig själv. Den jag är. Androgyn eller ej. Jag vill bara inte ha min biologi. Jag är tillräckligt stark för att säga ifrån gällande de typiska kvinnliga förväntningarna som vilar tungt ibland på mina axlar. Jag har inget emot mitt namn. Jag hatar dock mitt jävla överbett och hästtänder som gör en hel del att jag inte ser så manlig ut som jag egentligen velat och frisyren jag har nu är en kompromiss för att kunna ha kort hår utan att min älskling klagar för mycket. I det stora hela är jag nöjd. Jag har en underbar sambo, livet rullar på rätt bra. Det är biologin som stör.

Den dagen jag hamnar i klimakteriet är den dagen jag firar att mitt liv börjar på riktigt. Då ska jag njuta. Så det så!