Vi bär alla en mask utav glas…

För en stund sedan fick jag lära mig något helt nytt och det förklarade en hel del till varför vissa saker har skett, samtidigt som jag sitter helt förbluffad och undrar hur det hela gick till. En person i min närhet har tydligen samma diagnos som jag; Aspergers syndrom. Inte för att det betyder något, och jag har inget minne av att jag skulle ha gjort något för att gjort den här personen illa. Dock är faktumet förmodligen att personen i fråga blivit upprörd utav något jag skrivit, för jag har inte haft någon direkt kontakt med den här personen på ett tag, och idag kom förklaringen som i sig fortfarande är komplett irrelevant.

När man har Aspergers, har man svårt att läsa mellan raderna och svårt med de sociala reglerna. Det är snack om specialintressen som är så pass sjukliga att de tar bort det som är relevant och man kan sitta i timmar med sitt och ignorera det som finns omkring en. Det finns ett stort behov av struktur och tydlighet, och ord och meningar tolkas väldigt lätt bokstavligt. Detta är Aspergers Syndrom i ett nötskal. Huruvida det påverkar hur vi faktiskt hanterar personer med den här diagnosen är olika beroende på hur vi är uppfostrade och lärda, men med lite sunt förnuft och kunskap så fattar nog vem som helst att personer med Aspergers är precis som vilken person som helst. Ibland måste man bara tänka lite extra på hur man agerar och kommunicerar. För mig, så blir jag deprimerad när jag tänker på det faktum att den här diagnosen är inpräntad i mitt liv, på papper och att det finns på mina släktingars och närmsta familjs läppar. Märker jag att jag blir speciellt behandlad, så blir jag riktigt ledsen och sårad. För att inte tala om att jag känner mig dum i huvudet och komplett hjälplös. Den här klassiska känslan av

“Hey, jag har Asperger! Kom hit o dumförklara mig!”.

Det jag dock inte kan förstå är vad jag kan ha gjort för att den här personen har slutat prata med mig. Det sista jag minns av vår konversation var att jag skrev att jag inte förstod syftet med ett argument. Det var för mig komplett ologiskt till varför det ens skedde. Spela roll. Idag fick jag kännedomen av diagnosen. Hur den kan upplevas för andra. Fast det visste jag redan. Bara för att jag har diagnosen betyder inte det att jag är komplett släppt utanför kartan, för att låta kreativt funtad. Nyheten av detta betyder ingenting. Jag är inte känslokall, det är bara betydelselöst. Den här personen är för mig exakt den person som jag sett och upplevt innan kännedomen av dennes diagnos. Kanske var det andra som behövde veta detta? För mig spelar det inte någon roll. Jag avundas den här personen, och det har jag gjort från första start. Med näsan i böckerna och viljan att lära, är det självfallet att jag har en ny idol. Det enda jag inte förstod var ditt argument.