Musik har ett budskap. Och ett syfte.

Jag älskar musik. Vem gör inte det, liksom? om man nu ska låta sådär jättefräck stockholmare-ish. När Spotify lanserades i Sverige förändrades mitt sätt att lyssna på musik totalt, liksom för resten av Sverige. När gratistjänsten förändrades för snart en månad sen har jag mer eller mindre slutat använda Spotify och återgått till att typ köpa musik igen eller lyssna på något annat. Livet har blivit tråkigt igen, alltså. Fast det här inlägget har inget med Spotify att göra egentligen. Det handlar om musik och dess syfte. Budskapet som refränger, lite bas och toner som går i min smak där musiken används på ett sådant sätt att den kan hjälpa med tolkning av precis allt, beroende på vad det är för låt som spelas.

Så är det med det mästerverk jag suttit och arbetat med i snart en månad. Det börjar alltid med musiken. Vilken låt kan jag använda till den här scenen? Vem är personen jag skall visa upp? Hur ser jag detta och hur vill jag förmedla det till den som ser detta? Det börjar alltid med musiken. Och vilken musik jag hittade.

Det står i mitt abstract jag skrev som den vetenskapliga delen av uppgiften i den här delkursen att passande musik används för att förmedla ett budskap av normalitet. Jag har alltså använt mig utav musik som jag tycker ger en upplyftande bild av personerna i min dokumentär och deras unika personligheter. Dessa personer är verkligen som vem som helst, vilket jag vill visa och det tycker jag att jag har gjort. Dock på grund av mitt val av musik, eftersom den inte är royalty free, så reagerade youtube värre än värst igår när jag laddade upp det. Klippet blev spärrat i hela världen, förutom i USA. Stor nytta det gör då. Jag fick panik, ångest och jag blev så sjukt deprimerad att jag funderade på att rymma hemifrån. Sova ute på gräsmattan. Whatever. Jag var så förbannat trött på strul och i stort sett var hela gårdagen skitjobbig och jag skulle aldrig ens ha lämnat sängen. Vissa dagar är allt jag gör komplett meningslöst, för allt går fel. Åtminstone i mitt huvud med ett humör som är okontrollerbart och en fysisk kropp som bidrar med ännu mera sjukligheter som resten av världen kallar normalt. De dagarna bör jag inte umgås med någon, inte prata, inte blogga. Jag bör inte göra ett skit de dagarna. Dock igår hade jag inget annat val. Jag var tvungen att bli färdig. Vilket jag blev.

Efter att man höjt rösten alldeles för mycket, skrikit sig hes eller något i den stilen så halsen fortfarande gör ont, så tog älsklingen tag i det hela och satt i typ två timmar och hjälpte mig fixa problemet. Precis allt tog han hand om. Han fixade subsen så att de blev bättre. Han encodade om filmerna tills att filstorleken blev bättre. Han ordnade en katalog på hans server där han lade in en indexfil och två kopior av min dokumentär. Allt tog han hand om. Nu hänger det bara på att personerna som ska se detta på redovisningen idag att de har tillräckligt snabb lina så de kan hinna tanka hem filmen innan kl 10 då det är tänkt att den ska visas.

Problemet är dock fortfarande detta med mitt humör. Såsom jag fungerar. Visa uppskattning. Asperger i ett nötskal ibland. Känslorna tar över. Ångesten tar över. Det dröjde typ en timme efter att allt var ordnat innan jag kunde tacka för hjälpen som älsklingen fixade, men jag tror han förstår. Jag bara hatar såsom jag är ibland. Ingen kontroll. Bara ångest och höjda röster. Halsen gör fortfarande ont. Frågan är om själen läker efter att denna dagen är över?

Vi får hoppas på det.