Våga kommentera? Jo, med rätt musik i bakgrunden så…

Nej, där ljög jag faktiskt. Jag upptäckte för några minuter sen att jag ibland är väldigt feg av mig fortfarande. Lite smått rädd för vissa människor, vad de ska säga om jag, efter att ha läst ett underbart och inspirerande inlägg som man bara måste kommentera på, och så börjar man skriva och efter ett par rader eller två upptäcker man att texten är alldeles för mjäkig och man raderar allt och glömmer att man ens varit där för att påbörja en liten trevlig diskussion.

Orsaken till varför jag är så feg är för att jag ser upp till de här människorna. Personer som är utbildade, eller bara jävligt duktiga på att föra sin åsikt. Personer som har ett sådant utmärkt synsätt på saker och ting, speciellt när det gäller föräldraskap och genus och varje gång jag läser ett inlägg av dessa personer så avundas jag såsom de har formulerat sig och jag önskar att mitt språkbruk skulle falla lika naturligt som det gör för dessa personer. Dock är det ju inte så, men jag gör mitt bästa för att försöka åtminstone. Inte säkert att jag lyckas, men jag gör som sagt ett försök. Jag pluggar ju på högskola och har avslutat två år av min utbildning snart, så fort jag fått godkänt på de två sista kurserna så är det så i alla fall. Trots detta känner jag mig inte som en s.k. akademiker. Jag är ingen vetenskaplig person som naturligt sitter och diskuterar teorier och psykologiska, vetenskapliga artiklar och jag kommer sällan ihåg alla de nya ord man lärt sig av utbildningen. De ord som fastnat är främst syfte, perspektiv och relevant. Det är vad jag har lärt mig under två års studier. Bra jobbat, va? Ironiskt av mig att fråga men ändå. Det faller mig inte naturligt att skriva eller prata på ett sådant sätt även om jag önskar det inombords.

Dock tror jag det är ok. Senaste veckans inlägg har verkligen varit upplyftande och jag känner att jag är på rätt väg för att skapa en blogg som är initiativrik, lärande och inspirerande. Privat, men ändå lärorik. Jag har inget intresse av att ha en blogg som bara är fylld av massa vetenskapligt crap. Jag är ingen fullbordad akademiker och kommer aldrig att bli det. Fast det är helt ok.

Så var det med musiken i bakgrunden också. Jag har hittat ett riktigt bra ställe där man faktiskt kan ladda hem musik helt lagligt och gratis och också kunna använda det mer eller mindre fritt på youtube klipp och liknande. Jamendo heter stället, och jag har hittat en del favoriter. Jag älskar att hitta ny musik och nya artister så man får en större blandning av härlig musik. Jag kan rekommendera Nyco, Avalanche och absolut den här gruppen som är mer eller mindre lika bra som Metallica. Sekshun 8 heter dem. Skitbra musik!

Om musiken hjälper mig mot den här konstiga konflikträdd-heten återstår att se. Det enda jag vet är att jag tycker om att inspireras och att själv inspirera. Akademiker eller ej spelar ingen roll. Får man sig en tankeställare och får ta del utav andra människors perspektiv tror jag man kan lösa många problem. Jag hoppas bara att jag en dag kommer vara en lika inspirationsrik källa såsom mina favoritbloggare är.

Tror du jag har en möjlighet att bli det?