Det finns visst känslor i rymden!

För ett par timmar sen så satt jag och tittade på en svensk film om en kille som har Aspergers. Den heter “I rymden finns inga känslor”. Slutsatsen rätt konkret är att jag fick typ sjuklig ångest utav den och kunde inte titta färdigt på den. Nu ska jag förklara varför:

Eftersom jag själv har diagnosen och på senare tid pratat om det en hel del samt nämnt det här med skillnader i beteendet hos personer med den här diagnosen så känner jag ofta att jag blir lite sådär “dum i huvudet-stämplad” varje gång jag ser andra personer visa upp eller beskriva diagnosen som får det att låta som om att exakt alla personer som har den här diagnosen beter sig alltid och exakt såsom det står i kriterierna för diagnosen. Allt av det jag såg av filmen, tolkade jag som om att det är så skaparna av filmen tycker att personer med A.S. beter sig, och det gav mig ångest.

Jag ska inte spoila filmen för mycket, den är i sig väldigt sevärd om man har förmågan att tänka kritiskt och inte bli ytterligare en till i mängden som tror att personer med a.s. alltid har samma problem och beteendemönster som killen i filmen.

Han som det handlar om har oerhört grav a.s. Han tycker inte om beröring, är besatt av tid och rum och har ett gigantiskt schema som alla i hans värld måste följa utan avbrott för att inte allt ska gå åt helvete. Det är som en tusen gånger värre Sheldon cooper i The big bang theory. Skillnaden är att Sheldon inte har någon direkt diagnos. Det äts alltid samma mat under veckodagarna. Pizza på lördagar och pannkakor på tisdagar. Bryts det så går det åt skogen.

Nu vet inte jag hur filmen slutar, men jag stängde av i lagom takt med att de faktiskt hade en Grand Danois med i filmen och förlöjligade den ras jag älskar mest av alla. Visste du att en Grand Danois är ingen hund? Det är en Grand Danois. Ok, det låter väl lite komiskt, men grandisar är ändå hundar, även om de är stora och i sig (om man är riktig GD älskare) så är det en ras för sig. Så tycker ju de flesta om sin favoritras. Den är speciell, men jag blev upprörd av den händelsen så jag valde att stänga av skiten och istället skriva ett argt blogginlägg.


Samtidigt som jag bloggar om detta håller jag på o trilskas med ett nytt videobloggsinlägg som tar för evigt att encoda. Först i Sony vegas och sen i xvid4psp. Förargligt, men skit samma. Filmen e snart klar o då ska jag ladda upp den på youtube.

Det kanske är lite taskigt av mig att skriva så här om den här filmen, men det var så jag tolkade den. Jag blir så deprimerad varje gång jag blir påmind om att jag själv har diagnosen och det blir värre varje gång jag då ser andra framställa den som om att alla med a.s. är mördare, psykopater eller personer med ofantliga problem och en total oförmåga att kommunicera etc.

Jag hatar att bli specialbehandlad p.g.a. den här skitdiagnosen och jag är så himla lättad och glad över att min sambo Henrik skiter fullkomligt i den och att han inte tänker på den. Jag har frågat han flera gånger om han “specialbehandlar mig” p.g.a. asperger, men det gör han inte. Enda gången han tänker på att jag har den är när jag själv tar upp det. Jag får alltså sluta med det.

Det här med att jag nämner diagnosen så mycket i bloggen nu är ju mer i ett lärande sammanhang. Visa upp den normalitet som finns. Kunskap är nyckeln till framgång, och jag vill bara att folk ska ha lite sunt förnuft.

Det kan väl inte vara så svårt, eller?