Funderingar och förståelse.

Jag har insett mycket på senare tid. Sådana upplyftande och förändrade saker som gör att det kan ske en positiv förändring i övrigt gällande mitt eget liv, men även framförallt gällande livet i en relation med den underbaraste person jag kunde ha mött. Jag talar självklart om min älskade sambo, Henrik.

Igår hade vi lite diskussioner som vi faktiskt aldrig riktigt pratat om tidigare, men för min del var det skönt att nämna detta för att få ytterligare förståelse, även om det i verkligheten inte spelar någon större roll.

Det hela handlar om hur jag tänker och fungerar, men även hur min älskling tänker och fungerar. Där är vi på ett sätt som natt och dag, då min älskling är förmodligen den största realist jag någonsin mött, men det har också gett mig kunskap om hur man bör agera och tänka och att man inte ska lita på precis allt man ser och hör. Jag har alltså blivit en bättre människa tack vare Henrik, vilket för mig är väldigt glädjande. Såsom jag resonerar idag, oftast i alla fall, så är det komplett annorlunda jämföres med hur jag resonerade för typ 5 år sen. Allt är annorlunda, men det är härligt som fan.

Eftersom jag börjat tänka på ett annat sätt numera så har det också inneburit att allt jobbigt drama jag varit med om under mina år har försvunnit totalt. Även om livet är skitjobbigt vissa dagar så är livet i övrigt bättre än bäst. Anledningen är en blandning av min sambos unika sätt att resonera samt att jag lärt mig mer om mänskligt beteende och jag har börjat analysera och tänka mer kritiskt tack vare högskoleutbildningen.

Dock är man ju inte fullärd helt plötsligt. Det lär man nog aldrig bli, vilket jag också insåg igår. Mitt tankesätt som jag då upptäckte återigen igår påverkas starkt negativt av mitt kvinnliga kön, och såsom det är “tänkt” att kvinnor ska agera och bete sig. Ibland får jag för mig att jag vill ställa frågor till min älskling om vår relation vilket jag lärt mig sen tidigare är komplett meningslöst, eftersom jag redan vet de svar jag kommer få utav min älskling och därför får jag inte svaren jag önskar eller inbillar mig att jag vill ha ifrån honom. Dock är det också så att när jag väl sitter och funderar på massa bullshit så sker det sällan att jag faktiskt ställer frågor till honom, för svaren är då givna redan.

Såsom jag egentligen vill tänka är alltså influerat av någon slags konstig instinkt av att kvinnor måste tala om relationen – även när den blomstrar, vilket den typ alltid har gjort sen jag och Henrik blev ett par. Sker det problem, vilket också är givet så har det alltid med handlingar att göra och Henrik är inte feg med att säga vilken dåre man varit när man faktiskt gjort något dumt eller komplett meningslöst. I och med att vi pratar om saker direkt, behöver vi alltså inte ha såna här “pratstunder” om vår relation, eftersom vi pratar om det direkt.

Det som dock är så underbart och glädjande är att han är så förstående. Det är sällan jag fått erfara sådan förståelse från människor, och jag bara älskar att få feedback ifrån honom om något. Ska man diskutera något specifikt så ska man först prata med han om det. Varje gång jag skiter i detta slutar det alltid med något dumt, eller så är det någon annan dum instinkt jag inte har kontroll över som tar över helt och sedan förs diskussionen över mitt handlande men det avslutas alltid i en slutsats som gör att man funderar mer på sitt eget beteende för att försöka förbättra det i slutändan.

Kortfattat: Jag hade aldrig utvecklats så pass bra om jag inte hade haft Henrik i mitt liv. Bättre stöd har jag aldrig haft. Det enda jag önskar nu är att bli kvitt de är urkorkade instinkterna om vad som förväntas av mitt kvinnliga kön och istället se till att hålla huvudet upptaget så jag slipper fundera på skiten. Det är inte min grej att tänka så.

Jag vet ju ändå att Henrik finns där, och att han accepterar mina funderingar och att han visar förståelse. Något mer finns inte att be om.