Att prata om sin Asperger diagnos…

Jag fick en idé till det här inlägget efter en kort pratstund över msn med en annan vän till mig som också råkar ha samma diagnos som mig, Aspergers. Det var så vi träffades och i år firar vi 10 år av vänskap. Dock handlar ju inte det här inlägget om vår vänskap, men den grundar sig i hur man tar sig an diagnosen och hanterar den etc. Om nu inte ta sig an och hantera diagnosen är exakt samma sak, så är jag åtminstone på väg åt rätt håll med det här inlägget.

Egentligen borde jag citeras vad som sades under vår lilla pratstund, men jag vet inte om jag borde. Dock var det jag själv som skrev det så då antar jag att det är ok.

“man blir fan sin diagnos om man bara pratar om den och accepterar att det som står på pappret är ens svårigheter”.

Frågan är då, blir man verkligen sin diagnos genom att prata om den?

Svaret är nog både ja och nej, eftersom vi alla är olika. Även vi som har den här diagnosen. Gällande min egen erfarenhet kan jag säga rakt ut att prata om diagnosen och acceptera den genom att agera stereotypiskt enligt diagnosens kriterier så leder till att jag faktiskt får fler svårigheter att förstå andra personer, missförstånden blir ännu fler. Jag bekräftar saker gång på gång och min personliga utveckling går 10 steg bakåt istället för 2 framåt som det varit de senaste åren.

Absolut värst var det då jag sökte till en informatörsutbildning för personer med aspergers på Ågesta folkhögskola, där jag var på en prova på vecka för att känna hur utbildningen var och bara efter ett fåtal timmar per dag så gick min utveckling ner på dagisnivå. Jag anklagar absolut inte utbildningen för detta, utan det är så jag fungerar. Vi talade så pass mycket om diagnosen och allt som hör till den att jag blev en helt annan person. En person jag aldrig trodde jag kunde bli och det tog säkert 2 månader innan jag återanpassat mig till samhället igen.

Tanken med den här utbildningen var att man skulle lära sig att informera om sin diagnos för att senare åka runt och föreläsa. Under tiden skulle jag flytta hem till päronen igen, men jag kände nästan direkt att detta var inget för mig och tur var det. Jag har aldrig frågat min mamma samma fråga så många gånger som jag gjorde då. Jag blev som besatt av hur allt fungerade att bo hemma igen, hur mycket hyran skulle vara, när vi åt middag och hur man tvättade kläder. Det var förjävligt. Som tur var insåg jag min förändring själv men även fler lade märke till den här obskyra förändringen hos mig.

Jag gillar inte längre att var öppen med min diagnos, såsom jag nämnt typ 14 000 ggr känns det som nu. Börjar bli tjatigt, men det här inlägget har ett specifikt syfte och därför nämner jag det igen.

Idag kan jag prata om diagnosen på ett sätt jag aldrig pratat om det tidigare. Liksom allt annat tjat, kopplas alla mina bekymmer till fibromyalgi så idag fattar jag inte varför A.S. ska ha en sådan impact på mitt liv. Jag förstår det bara inte. Det är liksom komplett meningslöst att jag ska bli bedömd utav en sån där bokstavsdiagnos, även om förväntningarna av att vara en s.k. “aspie” har typ försvunnit så är det ändå så konstigt när jag ser andra med diagnosen som är fastkörda i sitt jävla enformiga spår och kan inte komma loss.

Står det på pappret att du exempelvis har svårt med förändringar och läsa mellan raderna så är jag 100% övertygad om att tänker du på det tillräckligt mycket, eller blir intalad att du har de här problemen så kommer du till sist att utveckla dem, oavsett om du har dessa problemen från början. Jag tror personligen att de människor med A.S. som har en tillräcklig kraft att inte “bli sin diagnos” blir det inte heller och deras utveckling sker snabbare. Dock tror jag också att de personer med A.S. som inte har denna kraft att stå emot eller hur man ska förklara sig behöver bara rätt hjälp för att finna sin utvecklingsnivå och hur man skall gå tillväga för att finna den är för mig rätt självklart individuellt. Vi är alla olika.

Man är inte sin diagnos, och med rätt hjälp och kunskap blir man inte den heller. Nå, nu är frågan… Tror du att jag har rätt eller fel?