Vi har alla ett ansvar. Fast det vet ni ju…

Efter gårdagens skittråkiga nyhet om att min f.d. katt Nisse inte längre finns i livet har jag spenderat dagen med att snurra runt i mina egna, ofta vanligtvis destruktiva tankar och tänkt på allt mellan himmel och jord. Och självklart google +. Men det är en annan historia. Jag har tänkt på allt möjligt, både bra som dåligt och slutsatsen har jag ännu inte riktigt kommit fram till. Jag tänkte att det här blogginlägget skulle hjälpa mig på traven.

Vad är det som är viktigt här i världen? Jag menar, det som är det viktiga som får planeten att fortsätta snurra. Det enda jag kan komma på är ordet och handlingen Ansvar. Bestämma hur ens liv skall vara och sen ta tag i saker och ting – oavsett vad det nu må vara. Allt ifrån att inte överbefolka jorden till att ta sig själv ur arbetslöshet och våga säga ifrån. Ansvar.

Personligen anser jag att vi har alla ett ansvar för att förbättra våra egna liv, utan att det skadar (eller irriterar) andra. En viktig tanke jag fick idag är att jag har tröttnat på dem som inte inser att de har ett ansvar. De som bara lullar runt och tror att allt fortsätter utan att de behöver lyfta ett finger. Det bästa är att bara fortsätta klaga, så löser det sig. Det stör jag mig på. Men det vågar man knappt säga, känns det som. Men ansvarskänslan i mig säger till mitt nyvakna sinne att analysera denna del ytterligare och det är vad jag har gjort idag.

En del utav mig vill skrika och skälla ut vissa människor, men ansvarskänslan inom mig anser också att det är bättre att analysera och lösa detta problem på ett mer vetenskapligt och för mig, ett ganska ovanligt sätt att resonera på, dock utan hängivna källor. Jag analyserar istället detta på det sätt jag har lärt mig genom åren. Slutsatsen…? Ja den vet jag inte riktigt, men den ligger ju dold nånstans mellan raderna i ovanstående stycken.

Skulle nu en viss person få för sig att allt handlar om denne, så ber jag om ursäkt för det. Dock är så inte fallet, utan den här texten har snarare väckt en känsla jag burit på länge och idag fick jag anledning att analysera den ytterligare. Jag ska egentligen bara tacka. Och ta emot inspirationen och erfarenheten detta har gett mig.

Det sista jag ska säga är detta dock:

“R.I.P. lilla Nissebus. Nu kan du få pissa hur mycket du vill på Guds gardiner…”

Och nej. Jag är INTE religiös. Det var en inspiration ifrån min älskling som sa något liknande igår innan vi somnade. Och nej. Han är inte heller religiös.