Google+ har gett mig insikt i värdefulla relationer.

Egentligen borde jag sluta prata om g+ för idag, men jag kan inte få nog. Det är bara för underbart att jag lyckades bli inbjuden efter bara några ynka dagar och tacksamheten kommer förmodligen aldrig att ta slut. Dock tror jag väl att mina vänner på facebook har tröttnat lite på mig idag, men det skiter jag i för tillfället. Nu finns det viktigare saker att prata om.

Jag har hela dagen mer eller mindre kört ner massa prat om invites till g+ till alla på facebook. Det är inte direkt många av alla som förmodligen sett mina statusuppdateringar som kontaktat mig om att få en invite, men det är ett par stycken och jag hoppas faktiskt på att fler vill komma över och se hur bra man faktiskt kan få det på nätet. För att inte tala om snyggt! Fast den som är en såndär inbiten facebookanvändare kan vara lugn. Har man google chrome som webbläsare så finns det extensions att tanka hem så g+ ser ut som facebook. Allt går att lösa med andra ord.

Dock upptäckte jag en sak som fick mig att tänka om lite. Vad skulle hända ifall jag faktiskt fick möjligheten att ha mitt sociala nätverkande precis såsom jag vill ha det? Alltså ett ställe där jag slipper se kopierade statusar, uthängda namn på främlingar som sägs vara pedofiler och/eller virus, jobbiga applikationer som kör ner massa främlingars kramar ner i halsen på mig på min wall och istället få se bilder, kommentarer och engagemang som istället är kul, roligt och trevligt? Fan vad underbart det skulle vara. Jag kan säga att efter en dags nyttjande av g+ så har jag det jag vill ha och orsaken till det är människorna som finns i nätverket.

Jag har länge varit avundsjuk på Henriks relation som han har med sina kompisar över nätet. Hur de pratar, vilka länkar som delas och vilka videoklipp. Sånt ser jag nästan aldrig. Jag måste titta på Henriks konversationer med hans vänner för att se den inspiration jag söker. Själv ser jag i stort sett bara massa dumheter, men jag själv är nog inte bättre. Vem fan vill läsa om allt snack om bloggen, eller mina utbrott över att nått har gått åt helvete? Jag tror nog ingen har lust med det.

Nej, personligen tror jag på att socialt nätverkande måste vara mer uppmuntrande och inspirerande. Jag tycker det är kul att få veta vad folk gör, vart de har varit och vart de är på väg men det jag gillar absolut mest är humor och realistiska synpunkter på generella dråpligheter. Precis såsom min älskade Henrik då kommunicerar med sina polare över nätet.

Detta har fått mig att inse att jag kanske inte vill att alla ska hänga med mig över till g+ och få smaka av härligheten. Eller ja, klart de får vara med men att jag ska ha någon typ av kommunikation är ju mindre viktigt. Turen är att jag kan följa människor utan att de behöver följa mig och tvärtom. Precis som med Twitter. Det g+ har gjort är att ha tagit det bästa ur Twitter och förvandlat facebooks svaga sidor till ett socialt nätverk som betyder något och där man har kontroll över den image man ger ut av sig själv på nätet.

Du kanske inte har lust att dela med dig av pinsamma fyllerifoton till din mor eller chef, och det du berättar för din allra bästa vän, kanske du inte vill att resten av världen ska få veta riktigt ännu. Vill man ha ett liv på nätet, men ändå ha större kontroll så är det i dagsläget google+ man ska prova.

Det enda jag saknar nu som jag också har insett är en nära vän att ha IRL, såsom jag haft det tidigare när jag bodde i Skåne. Var kan man hitta en vän som accepterar den jag är, har liknande intressen som mig och som har den humor och inspiration jag söker? Jadu… Det får tiden utvisa. Tills dess nöjer jag mig med att söka äventyr och inspiration på Google+.

Frågan är, vill du hänga med?