Mina åsikter om genus, feminism och könsroller.

Det här inlägget kan bli långt, så jag vill bara förvarna er för det.

Jag är en kvinna, åtminstone tekniskt sett och biologiskt sett. Tänker man ur ett samhällsperspektiv borde det i min erfarenhet betyda att mitt kön gör att jag automatiskt faller in i en roll som gör att jag måste agera typiskt kvinnligt och utföra specifika saker i mitt liv för att räknas som kvinna. Dessa saker inkluderar att föda barn, vara glad och tacksam över sitt kön och tycka män i största allmänhet är dumma i huvudet och att män styr vår värld. Det är typ så det ser ut. Observera att detta är inte mina åsikter, utan det är så jag har uppfattat hur det är att vara kvinna i en så kallad ”mansstyrd värld”.

Det är jätteviktigt att föda barn, ju fler desto bättre men det absolut viktigaste är att faktiskt älska sitt kön, tycka sitt kvinnliga kön är mycket vackrare än den där mojängen som dinglar mellan benen som män har som tydligen är rätt så onödig ibland. Åtminstone bland vissa kvinnor, men det är inget jag hade tänkt diskutera idag. Jag är inte som andra och det vill jag dela med mig genom ett ärligt skrivet blogginlägg, så folk förstår att jag är inte som den där typiska kvinnan. Faktum är att många kvinnor jag mött har kallat mig precis tvärtom och många kvinnor har oerhört svårt att förstå hur jag tänker, men för mig är det oerhört logiskt.

Ta bara menstruation som exempel. Många kvinnor säger att det är bra att den finns, ett tecken på att man är frisk och att ”allt fungerar”. För min del tänker jag så här; Vem fan kom på att blöda från en kroppsdel är normalt och hundraprocentigt friskt? Då kan man likagärna skära sig med kniv, det är fan samma sak. Åtminstone i mitt huvud. Mensvärk, nerblodade kläder och sängkläder, obekväma blöjor (a.k.a bindor) etc. som återkommer varje månad är alltså normalt att genomgå som kvinna. För mig är detta det yttersta helvetet som ständigt påminner mig om att jag lever i en komplett ologisk värld, där mitt biologiska kön styr allt och jag kan i stort sett inte göra någonting. Jag kan vara glad över att jag tog steget att sterilisera mig frivilligt för över 2 år sen nu, så att åtminstone bebisgrejen är ute ur mitt liv, men jag dras fortfarande av det helvete som jag aldrig kommer acceptera.

Att jag är en så kallad pojkflicka gör det inte särskilt lättare heller. När en kvinna väljer att se manlig ut, tolkas det ofta ut i samhället som att denne antingen är lesbisk, feminist eller både ock. Sådär hyper-radikal feminist som tycker kvinnan måste styra världen, och män är meningslösa. Sån är alltså inte jag. Orsaken till varför jag exempelvis föredrar kort hår före långt, klär mig i herrkläder, bär boxers istället för trosor etc. beror på att typiska kvinnliga kläder (och beteende) är inget för mig. Jag vill ta avstånd från allt sånt, men samhället har ofta trott att jag är en typisk kvinna och jag istället är då lesbisk eller feminist. Dessutom tycker jag att kvinnliga kläder är obekvämt, och de ger mig ångest att bära kjolar, tighta kläder etc. Jag har försökt av och till under åren, men jag har alltid till sist återgått till att bära det jag trivs i. Sen typ 2 år tillbaka har jag slutat sminka mig också vilket är jätteskönt. Främsta anledningen till det beror på att jag tycker det är så jobbigt att tvätta bort sminket på kvällen, dels eftersom det stör min trötthet för att sova, så det tar längre tid att somna men även för att jag orkar helt enkelt inte bry mig längre. En dag, nånstans under år 2010 såg jag mig själv i spegeln och helt plötsligt tyckte jag inte längre att jag såg sådär blek ut, eftersom främsta anledningen tidigare till varför jag sminkat mig har berott på min ångest över mina ljusa ögonfransar, och att människor har sagt till mig att jag ser sjuk ut ifall jag inte har smink på mig. Allt det där har gått i överstyr många gånger och idag är jag tacksam över att ångesten över smink är också borta. Jag stormtrivs så här. Utan smink, i T shirt och lite baggy shorts eller jeans. Det är underbart!

Jag passar alltså inte in i könsrollen som kvinna, vilket är helt ok för mig, men tydligen jobbigt för många andra. Dock har det gått ett par år sen jag senast fick höra att jag måste bli mer kvinnlig och bejaka mitt kvinnliga, vackra jag. D.v.s. ta tillbaka all ångest i livet och bli något jag inte är.

På ett vis är jag lite blind när det gäller könsroller, för jag tycker inte att det spelar någon roll vilket jävla kön man har. Jag är därför emot könskvotering, för kompetens för ett arbete går före kön. Så det så. Däremot attraherar den manliga kroppsdel som gör män till fysiska män mig oerhört mycket och jag är avundsjuk. Män har inte mens för det första, och den är fan så mycket roligare att leka med än det missfoster jag skulle vilja säga om hur kvinnans fysiska kön ser ut mellan benen. Skit samma. Könet spelar ingen roll i praktiken.

Feminism då? Ja, rent logiskt tycker jag att du som läst dig ner hit borde ha förstått att jag inte är feminist. Missförstå mig rätt. Jag tycker det är självklart att alla människor oavsett kön har lika rätt, men det gör mig inte till feminist. Det ska vara på lika villkor, självklart! Det jag ogillar med feminism är det faktum att det snackas för mycket om kvinnans rätt, inte om att bägge könen har lika rätt till vad det nu kan vara. Kvinnor är vackra, sägs det, men män då? Är inte de lika vackra? Jaja, ni borde veta vad jag menar, men ändå. Lika rätt. Jag är för jämställdhet, men jag hatar att det är associerat med feminism och att personer tolkar mig som feminist bara för att jag tycker i grunden att alla ska ha lika rätt. Ordet feminism får mig att vilja krypa ut ur min kropp och gå och gömma mig nån annanstans. Det är lika äckligt ord som mens. Faktiskt. Vissa ord har jag svårt för, och feminism är ett utav dem. Gällande Pär Ström vet jag inte mycket, har inte riktigt orka engagera mig i frågan, men såsom jag tolkat människan så anser han att biologin är normal och den ska man följa. Helt fel i mina öron med andra ord. Mer än så vet jag inte. Har jag missförstått, så förklara gärna för mig vad han står för. Det hade varit bra.

Genus är ett oerhört intressant ämne och jag kan i praktiken diskutera det i all evighet, men jag har mina åsikter och allt som sker är bara att jag återupprepar mina åsikter för andra. Det blir tjatigt. Om denna blogg kommer handla mer om detta i fortsättningen återstår att se. Finns det en möjlighet att jag kan bli upplyst om nya perspektiv gällande ämnet så jag själv kan fundera på det och skriva ner mina tankar om det så är det självklart en möjlighet att jag kommer skriva mer om genus. Dock tror jag det blir svårt, men man får se.

Jag har inte skrivit ner exakt allt i det här inlägget, men mycket. Jag förväntar mig typ tusen kommentarer på det här inlägget, och typ 3-4 stycken som kommer klaga på att jag missförstått alltihop och att min logik är fel. Vi får se vad som händer.