När det blir för mycket, slutar mitt huvud att fungera.

För tillfället är jag i en sådan situation igen där allt mer eller mindre går åt helvete. Mycket av det grundar sig i att jag är väldigt stresskänslig och under de kommande åtta veckorna så lär jag förmodligen bara bli mer och mer stressad om inte ett mirakel händer och jag faktiskt får dagarna under kontroll. Det kan faktiskt också ske, men jag tror inte på det. Inte ett dugg, om jag ska vara ärlig.

Att vara stresskänslig hör till min fibromyalgi. När jag känner mig stressad, slutar kroppen oftast att fungera rätt snabbt. Vet jag om att jag måste skriva mycket, sätter sig den direktkommande värken direkt i fingertopparna och allt man gör som involverar att trycka på saker och ting blir mer eller mindre omöjligt. Har jag massa saker att göra, blir jag irriterad och får huvudvärk som varken vätskebrist eller något annat har orsakat. Det är bara så kroppen reagerar. Idag har jag tur att jag inte har värk i fingertopparna, men det är bara för att jag inte behöver skriva något – än så länge.

Istället har jag japanska läxa att lämna in. Denna veckan är den extra svår, men den lättaste biten är gjord, nämligen glosorna. Den andra delen innebär att skriva om hur Caspers vardag ser ut. Lära sig alla de där partiklarna och bygga meningar. Det är svårare än vad man tror, speciellt när huvudet inte orkar med. På lektionerna måste man vara 110% redo hela tiden. När som helst kan läraren säga ens namn och fråga en något och då måste man svara. Det positiva är att läraren är snäll, och det är ok att be om lite tid. Man får titta i sina anteckningar och böcker och tur är det. Jag hade aldrig överlevt en lektion utan mina anteckningar. Dock under förra lektionen kunde jag inte medverka aktivt så jag bad om att få lyssna och det resulterade i att jag var mer aktiv än vanligt, visste siffror och lärde mig saker på ett sätt jag inte trodde jag kunde.

Stressmomentet av att alltid vara redo är inget som passar mig, och jag tror det påverkar även hur jag lär mig saker. Just nu är det bara alldeles för mycket att tänka på och jag klarar inte av att må på det här viset. Dock får jag kämpa på som vanligt. I värsta fall får jag kompletteringar, men hellre det än läsa massa jobbig litteratur som är så tråkigt att jag ändå inte lär mig något. Typ. Jag hatar verkligen att studera. Jag verkligen avskyr det. Att sitta med näsan i böckerna och lära sig saker och därmed också vara akademisk och hålla koll på alla förbannade begrepp är inte heller min grej. Jag vill bara ha ett jobb, och tyvärr var högskolestudier den enda utvägen. Jag bara hoppas på att det faktiskt leder till ett jobb också… Det är inte lika säkert.

Spela roll. Jag får leva med att jag har fibromyalgi och är stresskänslig som fan. Det är bara så. Då kanske du undrar vad som hjälper? Ja, jag är ju faktiskt inte stressad dygnet runt, hela tiden. När allting hopar sig och det blir för mycket på schemat, då bryter jag ihop och värken etc. är ett faktum. Det mest avkopplande som finns är en bra film, serie eller faktiskt bara att prata om det. Glömma bort vad det var som var så jobbigt för en stund. En annan sak som är positiv är ett stressfritt liv i övrigt, fast det är svårt att kontrollera. Min stressnivå är väldigt hoppig, egentligen och allt hör ihop förmodligen till min s.k. biologiska kvinnliga kropp som jag också hatar men som jag inte kan göra något åt.

Jaja, detta hjälpte inte så mycket tyvärr, men det behövdes komma ut.