Dags för halkbanan…

De tre punkter efter sista ordet i rubriken motsvarar i det här fallet nervositet. Halkbanan säger tidigare förare som självfallet genomfört den att det är det roligaste på hela utbildningen. Jag vet inte om jag håller med, för jag ser inte fram emot det i huvudtaget. Det är nyttigt så klart, men jag tycker inte att det känns bra att frivilligt sätta sig på en halkbana och köra i 90 blås eller vad det är och slira runt. Det är viktigt att lära sig ifall man skulle köra på hal is när vintern väl är här, men för tillfället vill jag bara glömma att jag ska göra detta och hoppas på att jag klarar det så fort som möjligt.

Med tanke på hur jag är som förare och hur mycket jag har jobbat på att få bort min feghet och rädsla så är detta jättejobbigt. Det positiva är att jag blivit mycket bättre på att lära känna mina egna signaler och jag vet hur jag ska köra för att det ska fungera bra. De gånger då vi har kört på småvägar och övat tvärnit så har det funnits tillfällen då jag ej har hållit i ratten tillräckligt hårt och det var skrämmande att uppleva det. Dock resulterade det i att jag höll hårdare i ratten nästa gång, så jag lär nog hålla i den stenhårt senare idag då det är dags för mig att göra detta moment för att få mitt körkort. Jag kommer ju självklart meddela hur det gick senare. Alla andra har sagt att det är omöjligt att misslyckas med halkan. Det gäller bara att följa instruktionerna, och jag hoppas jag kommer klara det. Jag hoppas också på att jag till sist kommer tycka att det är roligt, men där är jag tveksam. Att åka karusell kan vara roligt, men att sitta i en bil när jag själv är förare och ska manövrera bilen, då känns det som en helt annan grej. Särskilt om jag måste ansvara för resterande medpassagerare. Som tur var lär jag vara ensam i bilen idag när det är min tur och i slutändan lär jag vara tacksam för erfarenheten det kan ge ifall jag kommer köra mycket i halt väglag.

Jaja, nog med termer. Nu gäller det bara att se framåt!