Risktvåan var både upprörande och tråkig.

I torsdags gjorde jag som sagt halkan och det gick bra, åtminstone till sist. Särskilt roligt var det inte, det måste jag påpeka och mina misstankar om detta höll i sig under hela dagen. Dock var jag väl mest rädd för att misslyckas, men då jag väl satt i bilen och genomförde de olika övningarna var jag lugnare än en filbunke vilket var väldigt ovanligt för min del. Jag är den som brukar få panik för de allra minsta småsakerna, men när jag gjorde detta höll jag på att somna av tristess.

Jag och tre andra tjejer åkte ner till Olofström tillsammans med trafikläraren. På vägen ner fick de andra tjejerna turas om att köra, eftersom vi åkte i en manuellt växlad bil och jag var den enda som ska ta körkort för automat. Vi pratade en hel del om hur det skulle gå till, men vi gick även igenom trafikregler och finputsade lite på teorin som man förhoppningsvis ska ha lärt sig vid den här punkten. Jag hade typ ångest hela tiden och det blev värre och värre ju närmare Olofström vi hamnade. När vi väl kom fram ville jag bara hem igen och jag var inte särskild glad över att vara där. Jag ville bara gråta och åka hem.

Sedan gick vi in och fikade lite och jag pratade lite mer med trafikläraren om min ångest och hur processen med risktvåan skulle gå till. Min förväntan över dagen var mer eller mindre att man skulle sitta och vänta på sin tur och under tiden kunde man plugga teori eller göra nått annat. Ack, så fel jag hade. Det som kom därefter hade jag inte förväntat mig, men i slutändan var det nog det som skedde som avgjorde att jag faktiskt klarade halkbanan utan några större problem. Det som skedde var att vi hade typ en lektion om olyckor och säkerhet. Först fick vi blåsa i alkoholmätaren igen, sen pratade vi om däck och mönsterdjup etc. Efter det fick en av tjejerna prova hur det känns att krocka i 7 km i timmen och det var en jävla smäll, trots att det bara var några ynka km per timme. Det gjorde mig orolig och nervös för att vara med om en bilolycka. Efter det fick vi väga oss för att se hur mycket vi hade vägt vid en krock. Flera ton var svaret och inte särskilt betryggande. Den sista delen i den lektionen var att vi fick prova att sitta i en bil som kört i diket och sedan voltat runt. Jag klarade bara första delen. När läraren sedan släppte spärren och bilen ramlade ner i diket så blev jag inte särskilt chockad. De andra tjejerna skrek och skrattade. Jag satt där tyst och försökte hålla mig lugn. Sedan fick jag försöka öppna ytterdörren vid förarsätet, eftersom det var där jag satt. Dörren vägde ton och tjejen bredvid mig fick hjälpa mig att försöka få upp dörren. Det gick knappast och jag fick akta mig för att jag inte skulle klippa av mig fingrarna i processen. Det har jag ångest för fortfarande, det var bara ett par cm ifrån att det kunde ha hänt men tack och lov så har jag hela händerna kvar fortfarande. Ångesten kan jag dock inte slippa, men det har blivit bättre och det förbättras varje dag.

Efter att vi var åter i normalt läge så kom tårarna. Jag har ingen aning om varför, men i efterhand tror jag det beror på att jag kände mig så svag och hjälplös vilket gjorde mig arg och upprörd. Jag hade velat få upp den där jävla dörren helt själv, det borde jag faktiskt klara av men jag var för svag. Jag skrek till läraren att jag ville ut och så fort som det var möjligt så tog jag av mig bältet och sprang ut ifrån och grät ett par minuter. Det enda jag kunde tänka på var olyckor, ifall jag som förare hade orsakat att vi åkt i diket, eller om vi krockat och någon medpassagagerare hade dött. Det är min största rädsla som framtida bilförare – att vara med om detta.

Efter att chocken lagt sig och jag hade lugnat ner mig var det dags för att göra själva halkbanan. Vid det här laget var jag arg, trött och besviken på mig själv och jag ville fortfarande bara hem. Bilen jag fick låna stank cigarettrök vilket störde mig under hela övningen. När läraren åkte runt med oss och visade vad som kunde hända när man slirade runt på banan så satt jag knäpptyst i bilen och var alldeles cool-lugn. Sen var det dags att köra. Jag var lite skakis, men efter första försöket så släppte det totalt. Efter det var jag bara uttråkad och utförde uppgifterna så noggrant jag kunde. De mesta av dem klarade jag på första försöket. Jag fick beröm för det och läraren sa att jag verkade trivas bakom ratten då jag bromsade och hade mig. Själv ville jag bara hem och dit kom jag till sist.

Vad är mina tankar kring den här dagen nu då? Jadu… Jag förstår varför halkbanan och risktvåan måste göras. Perspektiv, det fick jag fanimej och jag hoppas att det blir en erfarenhet som varar livet ut som bilförare och att jag kommer minnas denna känsla om jag någonsin skulle råka vara i en situation där en olycka kan ske. Jag känner mig som en helt annan person även om ingen annan lär märka det, så borde det åtminstone märkas då jag sitter bakom ratten och kör bil. I det stora hela är jag övertygad om att bilkörning i slutändan kommer innebära att jag blir en bättre person som kan hantera både känslor och ångest bättre. Förutom att faktiskt kunna köra bil är den känslan ovärderlig. Jag hoppas bara att den kommer hålla i sig.

Vad tror du?