Svinalängorna – Ett horribelt liv.

Jag läser ju specialpedagogik för tillfället i väntan på att jag får jobb, och än så länge har det gått otroligt bra. Nu i delkurs två är det dock lite jobbigare, och jag är väldigt upprörd av en utav uppgifterna. Den första uppgiften innebär att man ska läsa en bok om missbruk, om man inte har egen erfarenhet av att möta barn i sådana situationer. Jag valde att läsa Svinalängorna av Susanna Alakoski. Först såg jag filmen, som fokuserade på Leena som vuxen. Jag har än så länge ingen aning om ifall hennes vuxna liv finns med i boken. Jag har inte kommit så långt ännu.

Jag köpte boken som ljudbok via dito.se för typ 120 kr och jag har lyssnat på den samtidigt som jag sitter och skriver den tillhörande uppgiften. Samtidigt som jag gör det, får jag ångest när jag får höra det grova språket, allt strul och allt prat om sexliv och könsdelar. Det är förjävligt! Att Leenas föräldrar super och strular till livet titt som tätt och bråkar med varandra är så motbjudande att jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill egentligen inte lyssna färdigt på boken, men förmodligen lär jag göra det då det är svårt att sammanfatta mina tankar kring det här temat.

Något som ständigt färgat specialpedagogiken än så länge är mitt ständiga prat och slutsatstagande att jag har ingen kompetens och ingen erfarenhet av att möta barn i behov av stöd. Det är ju sant, eftersom jag har alltid haft ett stort ointresse för barn och skolan i sig har alltid varit ett tråkigt moment som jag bara vill slippa. Jag läser ju specialpedagogiken för att lära mig mer om funktionsnedsättningar, men samtidigt är det lärorikt att få tänka tillbaka på hur man själv har haft det i skolan.

I alla fall, om man ska återgå till Svinalängorna, den hemska, vidriga boken om Leenas liv i Ystad på Fridhem… Jag är själv så otroligt lycklig över att min barndom inte hade missbruk eller problem i sig. Jag hade en ypperlig barndom full av frihet – förutom att jag var tvungen att gå i skolan. Det bästa jag visste när jag gick i grundskolan var att sitta framför tv:n och se amerikanska komediserier, äta godis och chips samt dricka läsk, och när jag inte gjorde det, spelade jag game-boy, satt och spelade datorspel eller läste serietidningar. Jag hade gott om mat på bordet och jag minns bara positiva stunder, förutom en del små missförstånd och vredesutbrott.

Slutsatsen då? Jo, inga barn ska behöva leva såsom Leena gör. Trots det så händer det i alla fall. Min lösning? Se till att missbrukare INTE skaffar barn. Det låter kanske konstigt, men det är min konkreta lösning. Mer om det kan jag säkert diskutera senare i ett annat inlägg, men det är oftast mitt svar på det mesta som innehåller problem som barn kan utsättas för. Vet man om att man har problem, ska man inte utsätta barn för det och det är oansvarigt att skaffa barn om man inte kan ta hand om det.

Har du läst boken Svinalängorna, eller någon annan om missbruk? Vad är dina åsikter?

4 reaktioner till “Svinalängorna – Ett horribelt liv.”

  1. Jag har läst en hel del böcker som varit baserade på folks tragiska barndommar. I de flesta fall har det väl varit missbruk med, i kombo med psykiska problem (i vissa fall kom det ena först och det andra sen, i andra fall tvärtom). Tragiskt är vad det är! Jag är lite som dig – skaffa inte barn om du inte kan ta hand om dem! Tyvärr är inte alla lika smarta som dig och mig.

  2. kanske du ska copy paste lite av detta i vårat forum så vi kan diskutera det där eftersom läraren ska kunna följa det. Jag har lagt upp min text och kommenterat lite på era texter. helena

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.