Att vara frivilligt barnlös är det bästa för mig.

Det var ett tag sen jag diskuterade det här ämnet i min blogg nu. För den här bloggen tror jag nog aldrig att jag riktigt har gjort det, så det kanske är dags att prata om det igen. Jag blev inspirerad av det då ämnet har blossat upp på twitter, och en person på Google+ delade med sig av ett spännande blogginlägg som i sin tur blev inspirerat av ett inlägg om frivillig barnlöshet. Jag hoppas att nya som gamla läsare kommer uppskatta det jag skriver kring detta.

De flesta som känner mig vet om att jag har fibromyalgi. De flesta som känner mig också, vet om att jag under många, många år har pratat om att jag inte vill ha barn. Jag har vetat att jag inte vill ha barn sedan jag själv var barn. Dock minns jag att ja sa att jag ville ha tre barn när jag gick i grundskolan, eftersom min mamma har det, men det var något jag sa dels utan att förstå innebörden av att skaffa barn samt för att bli av med mina jobbiga mobbare som mobbade mig för precis allting jag sa. Att säga att man inte vill ha barn när man blir stor var döden, så då kom jag på den lögnen för att slippa dem. Jag har även ett annat minne av en anledning till att skaffa barn. När jag bodde i Stockholm så fick kvinnor med barnvagn åka gratis buss med SL. Det var en anledning till att skaffa barn! Om jag själv ville ha ungen och ta hand om det på ett bra sätt, var en annan historia – hade jag barnvagn fick jag åka gratis buss. Helt underbart, eller hur? Nä, skulle inte tro det, även om det alltid är trevligt med en gratis bussresa.

Nä, i mitt ordförråd och i mitt tankesätt har det aldrig funnits en ”bra” anledning till att skaffa barn. Jag har liksom aldrig förstått varför man ska göra det, och framförallt varför det är sånt stort krav på kvinnor att föröka sig som fan. Är du född till kvinna, så är du ingen riktig kvinna om du inte har minst 5 barn. Komplett totallöjligt! Men det är typ så jag blivit bemött i mina dagar av andra kvinnor. Man är inte kvinna om man inte föder barn. Tur att jag inte är särskilt kvinnlig då + att jag hatar mitt kön. Skulle jag föda massa sjuka barn så skulle ju det bara bli värre, både för dem och för mig. (sjuka barn = fibromyalgi, samt mina andra sjukdomar är ärftliga.)

Anledningar till varför jag inte vill ha barn är många, men det grundar sig i att jag dels inte gillar barn, varken att umgås med dem eller egentligen prata om dem. Jag är totalt ointresserad! Dock bryr jag mig egentligen för mycket om barn, och mina åsikter kring hur barn bör leva är väldigt hårda. Det låter konstigt, men det är så jag känner. Jag är dessutom totalt livrädd över att genomgå både en graviditet och förlossning + alla jävla musdoktorsbesök som jag ändå undviker så gott jag kan. Har jag nämnt hur mycket jag hatar att vara kvinna? Ja, det är något jag kan prata om i timmar. Det hör också ihop med varför jag inte vill ha barn. Jag känner mig inte som kvinna, och jag vill inte vara det heller. Jag vill inte tillhöra normen, utan jag vill leva mitt liv såsom jag önskar – barnfritt och med total kontroll över min fritid, pengar och framtidsmål.

Igår skrev jag att det är tur att jag inte har barn, och det menar jag också. När jag hör hur lite egentid föräldrar får, så får jag själv panik. Jag behöver kontroll över min fritid för att inte gå galen. Jag måste få slappna av framför tv:n eller datorn så mycket jag vill – annars fungerar jag inte. Jag klarar inte av ett liv där det händer tusen grejer åt gången. Jag måste ha det lugnt och skönt – och dramafritt. Med barn fungerar inte det i min värld. Det är bättre att jag står utanför och låter de som vill och önskar ha egna barn att de får skaffa dem.

Ja, det var väl det jag hade att säga för denna gången. Vad är din åsikt?

3 reaktioner till “Att vara frivilligt barnlös är det bästa för mig.”

  1. Jag är ju inte sådär att jag hatar mitt kön. Kanske mer förbannad på dem där normerna och stereotyperna som lever vidare bland kvinnor och även bland män om hur det "ska" vara.

    Men där är ju det med barn. Det är så fixerat! Jag har ända sen jag varit liten varit totalt ointresserad, även om jag sa till min syster att jag skulle föda 20.000 barn så hon skulle halka runt i moderkaka och slemmiga spädbarn. (Väldigt sund 11åring…..)

    När man kommenterat att man inte är ett dugg intresserad, man ser enbart barn som en belastning, kostnad och drygt så är det något fel på en tydligen. Dem säger "Amen du ändrar dig när du blir äldre.".
    Nu är jag 24 år, inte så gammal kanske, men är fortfarande totalt ointresserad.

    Är som du totalt livrädd för gradivitet och förlossning. Bara tanken på att genomgå en förlossning får det att knyta sig i magen på mig och jag mår illa med sådär lagom panikkänsla i bakhuvudet. Nej usch. Andra kan föda fem barn så slipper jag.

  2. Tack för din kommentar, Veronika. Det är så härligt att få höra detta från flera kvinnor, och jag vet ju om sen tidigare att du varit osäker på att skaffa barn också. Kul att höra att du fortfarande är ointresserad, det är ju roligare att vara fler som tycker samma sak. Idag, när jag är över 30 år gläds jag åt mitt "ensamma" liv mer och mer och tanken på andra som har familj är skrämmande och jag tycker synd om dem som inte har tid för sig själva för att barnen tar så mycket tid.

    Själva grejen med att gå igenom en graviditet och förlossning är sjukligt äcklig tycker jag med. Jag förstår inte varför det ska vara så vidrigt och göra så ont? Visst, hade det knappast känts något hade väl de flesta kvinnor fött 10 barn utan problem, men ändå… nån måtta får det vara. Jag hade kunnat tänka mig vara surrogatmorsa om det inte vore så himla vidrigt med det. Som tur var så slipper jag vara det. Nä, hade barn odlats fram som i Matrix eller växt på träd så hade det varit ännu bättre.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.