Nu förstår jag hur ruttet Sverige har blivit.

Jag får ingen sjukersättning. Försäkringskassan överväger att avslå den av den simpla anledningen att jag inte ”prövat” allt – vilket är ett anpassat jobb med exempelvis lönebidrag. Det är typ sista vägen som jag ännu inte lyckats komma till. Orsaken till det är många.

Mellan 2001 – 2009 då jag började på högskolan så har jag haft aktivitetsersättning. Orsaken till varför jag fick den beror på andra saker, men de saker kvarstår fortfarande och är på papper fortfarande ”ett problem”. Själv anser jag att bara fibromyalgin är monstret i mitt liv, och det det må vara sant, men det är inte längre tillräckligt. Det var tillräckligt innan moderaterna tog över detta land och förvandlade det till ett mini-USA, där det är du själv som ska ta ansvar över precis allt.

När jag fick beskedet så blev jag arg. Upprörd. Förbannad. Ilsk. Ja, ni fattar… För tillfället är jag nog lite lugnare, men det här är ett slag i magen jag inte hoppades på. Vad hade hänt om jag faktiskt skulle få sjukersättning då? 100% precis som jag haft innan. Ja, det första jag skulle göra är att betala av ett banklån jag suttit och betalat av i snart 5 år, pga dumheter jag gjorde när jag var tillsammans med mitt ex. Jag har ca 12k kvar på det. Sen förra månaden har jag sänkt det till 500 kr, men när jag hade csn så betalade jag av det med 2k varje månad helt galant och hade även ett par tusen kvar efter alla räkningar var betalda.

Under sommaren har jag haft 0 kr i inkomst. Jag lever för närvarande på min sambo, som nyligen fick ett nytt jobb med en rejäl löneökning, och eftersom jag nu påbörjat utbildningen om socialt företagande har jag rätt till aktivitetsstöd som ger ca 3500 kr varje månad efter skatt. Det täcker mitt lån och min del av maten. Kanske nått lite till, men det är förmodligen avgiften till Netflix.

Spotify har jag sagt upp, och jag kommer inte köpa några nya kläder förrän jag har råd med det. Som tur var så handlar jag inte grejer så mycket längre. Jag köper det jag behöver, och sen överlever jag väldigt bra på det. Min älskade sambo, Henrik är väldigt snäll och ställer upp ekonomiskt så jag ska inte klassa mig själv som riktigt urfattig. Jag bara stör mig på att jag inte kan betala för mina grejer själv. Eller spara undan pengar till köp av Grand Danois – exempelvis.

Fram tills att jag fått ett jobb är jag alltså en fattig lus. När jag äntligen fått min examen så gäller det att söka jobb som en galning, parallelt med utbildningen, och lyckas jag faktiskt få något så får det förmodligen gå före allt annat. Pengar – och bra med pengar är det jag behöver mest av just nu, men det gäller att inte bli girig. Det kan jag spara tills när jag är miljonär. Vilket aldrig lär hända om saker fortsätter som de gör.

Jag hatar min situation, samtidigt som jag ändå är väldigt nöjd med livet. Det är pengar som är problemet. Varför i hela helvetets namn måste vi ha pengar för att överleva?? Det är så idiotiskt – särskilt när pengarna inte fördelas lika mellan befolkningen. Fast just nu är jag arg på moderaterna. Och på Sverige.

Och så lider jag med alla utförsäkrade.