5 år senare och allt är som förut.

Jag satt precis och läste igenom några gamla blogginlägg sen ca 5 år tillbaka. Jag trodde nämligen att jag hade lyckats hitta en fil med alla mina gamla blogginlägg sen typ 2001, även dem jag skrev på Lunarstorm i dagboksform, men så var det inte. De är raderade och går aldrig att hitta något mer. Dock fick det mig att tänka om lite.

Det har gått över 5 år sen jag började blogga på riktigt. Första inlägget skrev jag i Januari 2009. Innan dess skrev jag alltså dagbok på Lunarstorm, som jag sedan lyckades föra över till min WordPress blogg innan stället lades ner. Under den tiden så experimenterade jag otroligt mycket med bloggande, och jag gjorde många saker jag ångrar med mitt skrivande. Dessutom var jag också väldigt förvirrad, då jag i slutet av 2008, precis innan jag blev tillsammans med Henrik, hade kommit ut ur ett väldigt jobbigt förhållande, som lämnade mig relativt instabil som person.

Jag har alltid använt bloggen, eller att ”skriva av mig” som en lösning på mina inre problem och då jag mådde som sämst så skrev jag av mig och mådde sen lite bättre. När jag blev tillsammans med Henrik, gick jag sakta men säkert upp i vikt. Först 10 kg på några månader och sen steg det ännu mer. 5 år senare har jag fortfarande inte gått ner de kilona. För 5 år sen ”längtade jag ihjäl mig” efter Anton, och idag har jag fortfarande ingen egen GD. Under årens lopp så har min blogg handlat om vardagsbestyr, längtan efter GD, mat och viktbekymmer samt hur mycket jag kräver att folk läser min blogg och lämnar kommentarer.

Idag känns det nästan meningslöst, fast ändå lite positivt att jag har bloggat så länge, trots att jag flyttat runt, testat både Blogger, WordPress och Tumblr men att samma ”bekymmer” ändå bestått. När man ser tillbaka på det så tröttnar jag rejält, och jag funderar nästan på om det inte är bättre att bara vara aktiv på sociala medier istället. Där får jag ju oftast lite mer respons än vad jag i genomsnitt får på här på bloggen.

Jag har alltså försökt med min blogg, utan att varken lyckas eller misslyckas, beroende på hur man ser det. Är i snitt 7-10 läsare per inlägg bra, ja då har jag lyckats. Får jag i snitt 1 kommentar på vart 5:e inlägg. Ja då är det nog också bra. Det är väl typ så jag resonerar kring saken när det gäller uppmärksamhet i alla fall.

Dock, som jag skrev i mitt förra inlägg om Anton, så blir min blogg inte en succé utan ett tema. Att bara ha en tråkig vardag räcker inte… Jag vill egentligen börja om, men jag inser också att det är inte lönt heller. Jag kan låta den här bloggen vila och bara vara, men det lär säkert inte heller funka. Har jag något o skriva om, ja då måste jag göra det.

Egentligen går jag bara och väntar på fler integreringar med Google+ och Blogger. Det är många som ber om att G+ ska bli lite mera bloggvänligt, alltså att det ska bli lättare att kategorisera sina statusuppdateringar med mera. Hade G+ fungerat mer som en blogg, så hade jag nog blivit ännu mer aktiv där än vad jag redan är. Fast det går också upp och ner. I alla fall med statusuppdateringar. Jag skriver när jag har något att säga. Ibland kan det vara 4 gånger på en dag. Ibland dröjer det nästan en vecka innan jag skriver nått. I det stora hela så är jag mer aktiv där än vad jag är här, och det är faktiskt roligare. Åtminstone ibland.